Jenitz.blogg.se

Det kommer inte snöa på julafton... Eller nyår. Inte där jag är i alla fall.
Idag gjorde jag det mest spontana jag gjort... Någonsin? Det blev i alla fall bestämt att jag åker med min soulmate till Thailand den femtonde december och stannar i tre veckor. Det första veckan är det bara vi två - JJ soulpower till tusen! De två resterande veckorna får vi sällskap av hennes söta familj!
Det kommer bli helt underbart. Jag har inte fattat det än och det känns jättekonstigt. Men under helgen strömmar lånepengar in och nästa vecka betalar jag min biljett. Om inget går åt skogen, vilket det inte kommer göra.

Det kommer bli en nystart. Och även efter hemkomsten blir det en nystart. Jag ser fram emot det. Think I truly need it. Åh!!!

Dessutom träffade jag Linda idag vilket gav mig massa leenden. Shit vad allt bara flyter på ibland.
Lovely.

/Jenitz

När det idag blev dags att renovera lite på rummet passade jag på att förgylla dagen med massvis med bra musik... Vad passar då bättre än att gå igenom i stort sett varenda skiva i cd-hyllan?
Dagen har vart fylld av allt från gamla Hanson-dängor till Ram di dam's EP och "...present but not visible, pull yourself together now..." Japp, älskade Tiger Lou.
Att det igår uppdagades två nya spelningar med Anttila inom en snar framtid och inom rimligt reseavstånd ger det mesta en liten guldkant för tillfället.
Och ännu mer musik vankas... Imorgon går jag och Louise på "Michael Jackson - This is it" och dessförinnan hämtas biljetter till Salem al Fakir ut. Det är helt underbart ju!
Om ni har missat att se Salem live, då har ni missat något. Den glädjen som den pojken utstrålar är utan gränser och det finns nog inte en enda själ i publiken som inte ler och skrattar i takt med Salem. Det är ett riktigt lyckopiller att gå på hans spelningar... Med andra ord, jag ser fram emot den ganska mycket. 28 november smäller det på Stadsteaterns Foajébar! Wiih!

För er som gillar herr Anttila kan jag tipsa om hans nya projekt, ihop med flickvännen Amanda; Universal Zoo.

Dags att bänka sig i tvn. Tankarna lär väl dock vandra lite till en annan fin pojke som jag saknar lite ikväll... "/ Men det är inget man inte kan leva med. ;)

/Jenitz

Det är nästan så man får tillbaka suget...
Trots att det är skönt att slippa åka till stallet i ur och skur så slog det mig igår... Jag stod i stallgången i sällskap av Joyride, Emilie och Athena och putsade på min prins. Jag saknar det faktsikt. Vi tog en mysig tur ner till småbåtshamnen i Björlanda Kile och Joyride verkade tycka att det var lika kul som det var läskigt.

Idag har jag suttit drygt sex timmar och varit domarsekreterare på SpRK, och det var faktiskt kul! Alla dessa små barn som knappt når ner med benen över sadelkåporna förvånade mig faktiskt. De var ju jätteduktiga och det var riktigt härligt att se deras entusiams när de startade. Vare sig det var Theo 4 år som red sin första dressyrtävling eller tonåringen Frida, som nu rider på elitnivå i FEI-klasserna, men som idag gick tillbaka till LD-klasser för att kolla att grunderna sitter som de ska. Och det var nog en nyttig dag för alla iblandade.

Även morgondagen bjuder på hästeri och det ser jag också fram emot. Mest för att jag själv äntligen får sätta mig o sadeln och nöta lite läder! Innan lunch åker jag upp till Viktor för att sedan kidnappa honom med till Joyride för ett välbehövligt ridpass... Om jag nu har tänkt mig att debutera LA på honom den 8 november, innan försäljning.


Och på tal om försäljning så fick jag ett mail från min favoritspekulant idag och jag drog ner priset ytterligare lite efter överläggning med pappa och Sandra. Så nu hoppas jag på det bästa.

Nu ska jag gå och dö i soffan innan jag trillar av pallen. Men jag måste säga att det har vart en skön dag. Även om huvudet inte slutar snurra, men gör det någonsin det?

/Jenitz

Oh happy days...
Jag har verkligen gått med lätta steg det senaste. Igår var en sån dag då jag bara log och kände glädje hela dagen.
Det hela startade med en underbar halvtimmes massage i Romerska badet på Vallhalla. Sedan fortsatte jag hemåt för att hämta och leka med min nya mobil. Det var rena julafton med allt som fanns i det paketet! :D
Tiden rann iväg som vanligt och snart fann jag mig sittandes på Espresso House och väntade på Vivere. Mitt emot mig satt en man som jag kände igen väldigt väl... Det tog mig fem minuter innan jag insåg att det var Bosses pappa. Han gav mig några underliga blickar som för att försöka komma på vem jag var... Jag har ju bytt hårfärg sen dess.
Jag kunde inte låta bli utan smsade Bosse som i sin tur smsade sin far och frågade hur kaffet smakade. Sedan fick jag ännu underligare blickar men tillslut ett leende, haha. Goa människor. ;)
När jag och Vivere röjt en stund på stan så baxade jag mig hem till mitt körsbär för en mysig middagsstund.
Dagen avslutades perfekt med att Vivere bjöd oss på bio: Äntligen Midsommar. Många goa skratt rundade av dagen!

Idag har jag i stort sett jobbat hela dagen men det spelar ingen roll! Jag älskar min lilla tant i Linnéstan som verkligen uppskattar mig så öppet och helhjärtat!
Men, det som gör dagen perfekt är att jag går och väntar på ikväll! Då blir det sangría för heeela slanten med Lontra, på "Viktoria"! Jag har längtat ända sen sist vi var där!

Dessutom, ah det är galet vad mycket positivt som händer nu! Dessutom så börjar en Stockholmresa bli planerad och det fyller mitt hjärta med lycka och minnen från sist då vi vandrade runt i Gamla Stan, åt på Agaton, gick på bio, lät oss känna oss fria och ibland med tankarna på varsitt håll, ibland med tankarna på samma saker i både djupa och lättsamma samtal. Vi behövde såväl komma bort båda två den gången, och så är det nog även denna gång.
Jag minns speciellt fikan med den där varma chokladen och berättelser om våra liv. Jag blir nästan tårögd bara jag tänker på det, det var en helg som ännu ligger mig så varmt om hjärtat, med min vackra Jaiba!
Sen har vi ju nästnästa helg med... Hmm, det blir speciellt men med en lite halvskum känsla i hjärttrakten så ser jag ändå fram emot det något enormt! Med en nypa salt och glimten i ögat kommer det bli en bra kväll, det är jag tvärsäker på.

Puss på er alla som gör allt så lätt när annat är svårt! ;) Älskar er så mycket, ni vet vilka ni är! <3

/Jenitz

En svarting o lite frost.

Det är sjukt var hösten är påtaglig här uppe... Verkligen! Och på något sätt börjar jag sakna hästarna igen.
Jag saknar att åka till Jojje och ta en galopprunda uppe i Äspholmen bland höstlöven. Men men, det kommer många år till med fina höstdagar. :)

Och inte ville Pepsi vara med idag heller. Så Ezzie får posa lite till. <3
Nu blir det ost, kex och Ensam mamma söker. Vad vore en kväll i stan... ^^

/Jenitz

Jag hann inte mer än börja tillfriskna från förra förkylningen innan nästa slog till. Så nu sitter jag här igen och hostar som en galning, omgiven av pappersnäsdukar, Ipren och nässpray. Woho!

Roadtrip
I torsdags åkte jag och Vivere ner till Laholm för att hälsa på en vän. Det blev en skön roadtrip med många, många goda skratt.
Ibland är det en sån befrielse att bara få komma hemifrån och släppa allt för några timmar. Jag behövde det verkligen. Hemresan blev dock lite ångestladdad. Vi hann inte mer än sätta oss i bilen innan vi började prata om mer djupa saker. Till en början pratade vi med leenden och entusiasm men så blev jag mer och mer tyst. Och när jag väl öppnade munnen igen så var det med tårar strömmande ner för kinderna. Det behövdes kanske, att få släppa ut vissa tankar lite. Jag är bara glad att jag har den vännen jag hade bredvid mig som alltid ger mig hopp och styrka att tänka framåt. Vi tar oss igenom det och jag känner att jag inte är ensam. Tillslut log jag igen och hade en ny beslutsamhet i hela kroppen. Jag går min väg och det som händer, det händer. Jag kan inte göra mer än att vara mig själv och i vissa situationer räcker det inte till, men då får det vara så.
What doesn't kill you makes you stronger, right?
Ibland kan jag bara önska att saker inte var så komplicerade. Det är precis så svårt som man själv gör det och det finns människor som verkar göra det svårare än det behöver vara. Men jag försöker så gott jag kan, tills min gräns är nådd.
Om du bara kunde se det på samma sätt som jag gör...

Mot slutet av hemresan började det snurra ordentligt i huvudet på mig. Något från det förflutna pockade på min uppmärksamhet och jag tror inte jag vet riktigt hur jag ska hantera det. Jag trodde det låg bakom mig men kanske blir jag tvungen att rota lite mer i det. Jag vet inte. Det får tiden utvisa helt enkelt, för enbart mina tankar kan ändå inte lösa något.

Nu väntar jag på att pappa ska höra av sig... Vilken dag som helst. Jag saknar mina älsklingar Ezra och Pepsi och vill gärna bli hämtad nu, nu, nu!

/Jenitz

Klockan 09.20 ringde min mobil. "Dolt nummer" och jag låter bli att svara. Klockan 09.21 ringer det igen. "Dolt nummer" och åter igen låter jag bli att svara. 09.23 får jag ett sms från mitt mobilsvar. Det är Maria. Hon undrar vart jag är någonstans eftersom jag skulle vara hos henne 09.00. Totalt förvirrad sätter jag mig upp i sängen... Onsdag... Nej, det stämmer inte. Det kan inte vara onsdag idag. Jag ska på intervju, det är tisdag.
Så jag skickar ett förvirrat sms tillbaka där jag undrar om det inte var onsdag vi kom överrens om. Mycket riktigt, söta Maria hade blandat ihop dagarna.
Men eftersom jag inte hade något bättre för mig så pallrade jag mig upp och sprang till bussen. Och det var faktiskt helt underbart att komma dit och få en kopp kaffe och bli ompysslad i nära tre mysiga timmar.

Dagen har alltså resulterat i ny fräsch frissa och en avverkad gruppintervju på Condeco. Vi får väl se hur det går med den biten, jag hoppas verkligen jag får det... Skulle vart så himla kul! Inom en vecka får vi i alla fall svar och jag kommer hålla alla tummar och tår tills dess!

En liten fråga ut i bloggsfären... Är det någon som vill rädda mig från hemmets fyra väggar ikväll?
Jag beeeer...

/Jenitz

Med tanke på dagens läkarbesök:
Det är lite finurligt det där, hur saker förändras genom åren. När jag var nio år hette det att man skulle besöka farbror doktorn och det var helt okej att behöva tröstas när de stack nålar i armen på en.
Idag heter det att jag ska kika på dr handsome och verka oberörd av vad de än gör. Som vanligt hittar jag min egen gyllene medelväg. Jag kikar såklart efter dr handsome, som såklart inte var där just idag. Attans. Men jag regregerar till "Jenny 9 år" och tycker jätte synd om mig själv när jag väl sitter där.
Sköterskan tittar snällt på mig och frågar om det har gått bra de senaste gångerna och då specifikt senast de stal blod från mig.
"Jadå, jag kan bli lite yr men det brukar inte vara någon fara."
Starkt modifierad sanning eftersom det senaste besöket slutade med en avsvimmad Jenny, en hysterisk sköterska, patientlarm och anhopning av en läkare (japp, dr hansome!) och tre sköterskor till. Usch, jag rodnar av blotta minnet. Men varför göra den snälla sköterskan orolig i onödan.
När hon väl plockade fram nålen, (är det för övrigt nödvändigt att den ska vara så tjock?), lutade jag mig tillbaka och tittade bort.
"Det är ingen fara bara jag slipper se det."
Den snälla sköterskan är jätte snäll och ber mig knyta handen och vicka på tårna. Jag är duktig och gör som jag blir tillsagd. Ett liiiitet, litet stick i armen och jag förbereder mig på yrseln...
"Sådääär, då var det klart."
Va? Vaddå KLART?
Snacka om att känna sig som världens fjant! Till mitt eget försvar kan jag bara säga att sist, då fyllde de fyra provrör med blodet de stulit. Idag var det det fjuttigaste lilla plaströr jag vart med om! Och där satt jag och kände mig väldigt lite som nitton år och vuxen. Hade jag varit "Jenny 9 år" hade jag fått beröm och säkert ett klistermärke. I stället fick jag en lapp och blev förpassad till receptionen.
Klister fick jag i och för sig. Men i form av kirurgtejp. Det gjorde då satans så mycket mer ont att dra bort den från armvecket än det där fjantiga sticket. Jaja, jag fick mig en gratis armvecksvaxning i alla fall.
Man tackar man tackar.

Som plåster på såret, bokstavligt talat, så blir jag bjuden på fika av blondie i eftermiddag. Lovely.

/Jenitz

Är det inte konstigt? Hur man ibland vill något så himla mycket men av någon anledning uttalar man inte sin önskan. Man vill inte vara ivägen eller kräva för mycket. Ändå försöker man liksom tala i gåtor för att andra ska luska ut vad man vill och själva komma med förslaget. Så man slipper känna sig påträngande. Eller?

Ibland blir man ju knäpp på sig själv. Och så blir man sur för att det inte blir som man vill. Jag kräver alltså att folk ska läsa mina tankar? Ja, men det känns väldigt rättvist mot folk. ^^ Not.

Men jag är väl lite sån som person. Jag vill liksom inte höras och synas för mycket, oftast. Tyvärr blir det ofta att jag kväver mina egna önskningar för att andras kommer ivägen. Jag låter andra få som dom vill och lägger mitt eget åt sidan. Jag kallar det att vara omtänksam och snäll, men det finns ju något som heter dumsnäll och naiv med. Jag är väl lite av allt det där.

Mina vänner brukar ibland (Jaiba, den var till dig), eller ofta säga till mig att jag måste sätta mig själv i första rummet och bita ifrån när jag blir felbehandlad. Jag håller alltid med men gör det sällan när det väl gäller. Istället är jag tyst och hoppas att det löser sig längre fram och då kommer allt bli bra.
Det blir sällan bra. Även om det ju ofta löser sig på ett eller annat sätt.

Jag och en nära vän till mig hade en intressant diskussion en natt för ett tag sedan, på ett café i stan. Det var ett långt samtal som jag inte tar upp just nu, men i det stora hela så handlade det om olika personers förmåga att ta beslut och att veta vad man vill i livet.

Vissa vet kanske inte vad dom vill. Andra vet vad dom vill men säger det inte av rädsla för att det ska förändra något åt det ena eller det andra hållet. Även om det är på bekostnad av andra människor och deras känslor. Även såkallad feghet. Eller brist på omdöme. Och moral. Beroende på situation såklart.
Samma vän hittade en finfint, filosofiskt citat som jag tog till mig och hoppas att fler gör, som kanske förstår vad jag sluddrar om...

"Att våga är att förlora fotfästet för en stund.
Att inte våga är att förlora sig själv."

S.Kirkegaard

/Jenitz

Höstdag.
Idag är det en sådan där tvättäkta svensk höstdag. Det är mulet och grått, blåser lite, regnar lite och mitt i allt lyser löven som en sista kraftansträgning innan de snart faller till marken.

Idag var det dags att ta sig i kragen, intalade jag mig. Det har varit en sådan där dag som man bara vill glömma när man äntligen får lägga huvudet på kudden. Problem som pockar på ens uppmärksamhet och så fort det ena är löst så ploppar det andra upp. Men för varje promblem jag löser så känner jag mig ändå starkare.

Idag var det helt enkelt dags för någon slags början på en nystart. En nystartad blogg får väl markera avstampet på något sätt.

Jag har bestämt mig för att ta en paus från hästarna, något som varit mitt liv sedan jag var tre år gammal. På ett sätt känns det riktigt tungt i hjärtat, men samtidigt är det en liten lättnad. Det kommer alltid finnas där och jag kommer komma tillbaka. Men just nu finns det så mycket annat jag vill göra.

Jag har så många drömmar och mål i livet. Ett mål jag har är att ta upp dansen igen. Det har legat och lurat länge, längtan efter att stå där igen framför en spegelvägg och tänja på gränserna. Så så blir det nu. Som en underbar start på det hela kommer jag börja träna yoga, body balance, you name it. Min kropp är liksom inte i den form den en gång var, då jag dansade som mest. Sedan, antagligen till våren, ställer jag mig åter igen framför den där spegelväggen. Det är vad jag bestämt mig för idag.

En ny start på en gammal vana. I takt med att fler o fler löv faller av träden lovar jag mig själv att börja blogga igen, här och nu.

/Jenitz
Älskar dig pojken.