Men innan jag lägger huvudet på kudden så vill jag bara tala om att jag är så glad. Den här dagen har gjort mig lycklig.
Imorgon är ännu en dag på Horse Show, ännu en dag fylld av skratt, underbara inköp, plats för drömmar och en arena med fullt ös. Och efter allt detta hägrar utgång, utgång, utgång. En hint, Pure Love - which we love! :D
Natt på er och tack till alla er som gjorde dagen helt fantastisk! Tomorrow's just a song away, a song away, a song away.
Du har absolut inte saboterat något. Jag hade misstankar om att det var någon annan som skrev och då hade jag inte sett så positivt på det. Men nu när jag vet så är jag snarare glad och smickrad över det du skriver. Musiken är en så stor del av mitt liv och det är kul att höra att du uppfattar mig som att jag menar det jag skriver för att det betyder något, för så är det verkligen. Men vi kanske inte behöver fortsätta diskutionen här. Du får gärna ta kontakt på annat vis, t.ex över fb, om du vill.
Till "en annan vandrare". Jag vet inte vem du är men jag skulle väldigt gärna vilja veta... Så jag skulle bli glad om du ville tala om vem du är. Angående din kommentar... Jag får känslan av att du känner mig i och med din frågeställning, stämmer det?
Hur som helst. Jag tvivlar ärligt talat inte det minsta på att jag skulle klara av att vara behövd. Jag kan inte påstå att jag har haft problem med det förr heller. När jag har starka känslor för någon så vill jag såklart att den personen känner ett behov av att vara med mig, precis som jag gör i den situationen. Och då menar jag behov av närhet, samtal, att dela saker och ting med varann, inte bara ett fysiskt behov. För det har tyvärr inte alltid med känslor att göra har jag fått lära mig. Små gester betyder så himla mkt...
Visst, jag är väldigt självständig som person och behöver få en viss del egentid. Men så är det väl för de flesta och det betyder inte att jag inte klarar av att kunna finnas där och vara engagerad i någon mer än mig själv. Tvärtom. Får jag min egentid så har jag sedan mer av mig själv att ge. Om det är så att du känner mig, och du känner mig såpass väl att du vet att jag kan ha svårt för att öppna mig, så handlar det om en ren fråga om tillit. Men det kanske inte behöver diskuteras offentligt över min blogg i så fall?
Det kan inte sägas nog. Men man vet inte förrän man givit allt en ärlig chans. Något som börjar bra kan sluta dåligt, lika väl som att något som börjar dåligt kan bli bra och fint i slutändan. Annars finns ju risken att man går runt och undrar hur det kunde ha blivit. Försöker man, då vet man ju i alla fall oavsett hur det slutar. För mig chansar jag hellre än att gå runt och undra. Men det är sällan eller aldrig bara mitt beslut... Inte sant?
Det blev ett långt svar men du berörde ett ämne som cirkulerar mycket i mitt huvud för tillfället. Så mycket av "svaret" kanske är irrelevant, men det hoppas jag ni läsare kan leva med.
Tala gärna om vem du är, jag har en aning men vill gärna vara säker. No hard feelings. :)
Iband känns det som att hela jag har hamnat i ett enda stort moment 22. Den närmsta tiden, eller egentligen resten av året känns relativt planlagt och vissa perioder ganska uppbokade. Jag lever helt enkelt som jag alltid gjort, alltid på språng och alltid massa saker på g. Ändå börjar jag känna mig uttråkad. Blir det inte mer än såhär? Allt känns som en enda lång väntan på de stunder som är roliga och vackra. Men tiden där emellan är som ett kargt ingemansland och jag avskyr att befinna mig där. Så då längtar jag ännu mer efter de saker som komma skall.
Inatt drömde jag. Det var inte fiktion utan snarare något ur det förflutna. När jag började vakna försökte jag bara somna om, desperat. Jag saknar känslan av att tillhöra någon, att vara behövd och att få någon att le bara genom att... bara vara. Dom säger att kärleken ska vara enkel, men är den någonsin det? Vad jag vill minnas så var den det inte ens när jag tillhörde någon som älskade mig mer än vad han älskade sitt eget liv. Inte ens då var det en dans på rosor. (alphine.blogg.se - det var längesen nu, men först nu förstår jag.)
Nu längtar jag efter att få ta del av någon annans liv. Samtidigt på andra sidan atlanten, finns någon som tycker att jag hör hemma där. Men det jag vill ta del av finns inte där, utan här hemma. Vi sitter i samma båt till syvende och sist. Eller snarare likadana båtar. Hade det vart samma båt så hade det ju inte funnits något problem.
Men i alla fall. För att undvika detta ingemansland som framkallar dessa paradoxer och moment 22 så står följande på dagordningen över Jenitz's 2010: Horseshow, utgång, provridning, Clinic i Stenungssund "Framgångsrik Tävlingsryttare", Lundsbrunns Spa, middag på Chez med folket(?), träningar, divison 1 dressyr, roadtrip till huvudstaden, fortsättning division 1 (förhoppningsvis även finalen), fylla 20 år ung. Utöver hoppas jag på massvis med spelningar, weekend i Rom, festival (Peace and Love?) och att bli antagen på utbildningen i Nyköping. Och lite annat som kanske är mindre smidigt att deklarera officiellt.
Hur som haver, jag är uttråkad. Vissa saker står still, trampar vatten, tar energi. Och tillslut får väl även jag själv erkänna att jag, trots mitt alteregos invändningar, inte är konsekvent nog. Alls. Det är alltid så att det kan gå åt helvete. Alltså är det fullkomligt ologiskt att säga nej innan, för att det eventuellt kan gå åt helvete. Den som aldrig vågar, vinner heller aldrig.
Isn't it strange. How we all get a little bit weird sometimes.
Getting rid of some of the weight on my shoulders. Thank you Gray! Visitwww.grahamsandra.se. När jag ändå är inne på förändringens spår så vandrar jag en bit till och på torsdag ska jag shoppa lite... Det känns som att nystarten är i full gång igen! Det är helt underbart. Steg för steg, och svårare förändringar får blandas med lättare, roliga sådana!
"Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv." Våga ge det en chans. Det värsta som kan hända är att det går åt helvete men i bästa fall vinner vi allt. "You don't know what you've got, 'til you're missing it alot."
Frågan börjar bli uttjatad men... När ska det sluta snöa?! Jag har aldrig längtat så mycket efter våren som jag gör nu. Tänk att få känna solen värma, höra fågelsång, byta ut alla tjocka kläder mot ett par tights, skinnjacka och converse... Pretty, pretty please, jag orkar inte med vintern längre. Jag vill springa runt med kameran runt halsen och fota solsken, blomknoppar och leenden. Jag vill vara kär och galen, lycklig och varm, gå på spelningar och sitta på uteservering och äta sushi på Lejontrappan! Pretty, pretty please, ge mig! Men nej... Imorgon ska jag skotta snö. Och fortsätta skotta lite mer snö. Och bli kall och blöt och bara längta efter en varm dusch och en varm kram. Och våren. Jag kommer fortfarande längta efter våren. /Jenitz
Ibland räcker det med ett telefonsamtal. Nu råkade det bli ett väldigt långt sådant men det är så skönt att sitta och prata om ingenting, och allt. Det senaste har jag börjat omvärdera vad som är äkta vänskap, och vad som inte är det. Och insett en del i och med detta. Samtalet igår var med mitt Körsbär, en vänskap som jag vet att jag aldrig behöver tvivla på. Precis som med Lontra. Jag älskar våra samtal! Älskar er!
E: Oj vad länge vi har pratat nu. J: Haha ja, duktigt av oss. E: Jag hoppas det var lika skönt för mig som det var för dig. J: Gäsp, mm jaaa... ...tystnad... E: Du hörde inte vad jag sa va? J: Ehm... va?
Rutin får bli steg ett. Regelbundna måltider, regelbunden sömn och att regelmässigt välja det som gör mig gott både fysiskt och psykiskt. Min nystart efter resan har haft en liten svacka, men nu gör jag på igen. Hela livet väntar ju. Frukosten fick bli steg ett.
Nu ska jag ut till Rogstorp och njuta av känslan och stämningen jag älskar mest. Helst hade jag själv vart på dressyrbanan, men idag nöjer jag mig mer än väl med att stå brevid och peppa Vivere i hans MSV-debut! Lycka till vännen!
Hmm. Jag vet inte hur jag ska formulera det är inlägget för att det inte ska missuppfattas. Men jag känner mig aningen instabil för tillfället. Saker och ting har känts såbra det senaste. Jag har känt mig nöjd med mitt liv trots att jag är arbetslös, bor hemma, att vissa saker gått käpprätt åt fanders. Nöjd för att många andra saker funkar bra, kanske till och med bättre än de gjort på länge. Ändå kan jag börja gråta bara sådär. Av löjliga småsaker. Som att det inte finns någon god mat i kylen, att folket tittar på tråkiga tv program, av låtar eller tv serier eller vad som. Av ren saknad efter Thailand, efter känslan att bara vara totalt tillfreds med allt. Jag vill ändå säga att jag mår bra. För det gör jag! Så glad som jag vart det senaste vet jag inte när jag var sist, bortsett från Thai. ;)
Alla har vi ju våra små fläckar här och var men det är inget man inte kan leva med? Ibland får man bara acceptera saker o ting fastän man inte vill (till en viss gräns, ja jag vet.) Ändå blir jag så känslig ibland och det stör mig. Dessutom har min kära mor börjat vaka över mig som en hök gällande maten, igen. Med rätta kanske, men det stör mig det med. Jag vill tro att jag är gammal nog att kunna sköta en så basal sak själv. Men det är också något... något som aldrig hänt innan. Sist jag ställde mig på vågen, då grät jag. Jag fattar inte. Jag måste äta mer dock, det fattar jag. Men jag tror seriöst det är vädret som spökar för mig. Det är stört omöjligt att behålla all energi och gnista genom all kyla och allt mörker. Vinter-instabilitet? Kan det vara något? ^^
Något jag faktiskt är väldigt nöjd över är att min plan för framtiden börjar klarna lite. I alla fall detta året ut och något år eller två framöver. Jag börjar komma fram till vad jag vill. Hur det blir ligger inte helt i mina egna händer (å andra sidan, hur ofta gör det det?)men jag har äntligen några mål att kämpa mot. De kanske ändras på vägen, vem vet. Men jag vet vart jag ska börja. Det gör mig tillfreds.
/Jenitz As long as the laughters conquerer the tears. :]
L: "Man kan ju bygga hus av gödsel." E: "Ja, tänk vad vi slänger massa skit i onödan..." L: "Ni behöver inte söka lägenhet, ni kan bygga själva ju." J: "Ja. Snacka om skithus."
Fikakoma är vad det var. Att det dessutom var en sen vardagkväll hjälpte oss väl lite på traven. Skitkul vart de i alla fall.
Jag inser att jag vart väldigt dålig på att blogga i veckan. Men jag skyller lite på blogg.se som inte vill fungera helt friktionsfritt. Det här har jag sysslat med det senaste i alla fall. :) Emilie och Athena Anna och Franz Kelly och Vatico Jag och Bernie Mitt körsbär Emipemi gjorde fina våfflor på Alla Hjärtans Dag! <3 Och emellan all ridning och mysstunder med vännerna så har jag fått en trudilutt på hjärnan, tack vare Scrubs. It won't go away! >.<
Naturligtvis finns det en downside med allt detta fina. Mit knä ville inte vara med igår och bestämde sig för att tala om det för mig. Jag halkade lite och knät var på väg åt något annat håll... Så nu gör det ont och är svullet. Men det kan inte ta ner mitt fina humör, det gör mig bara lite mer stillasittande och lite mindre sugen att kravla mig upp på hästryggen.
Lite i efterskott vill jag bara säga till alla mina vänner att... Ni vet vilka ni är. Jag vet inte hur jag lyckats hitta så underbara människor, eller hur ni lyckats hitta mig men jag är oändligt tacksam för det. Utan er vore jag ingenting. Ni finns där oavsett om det är kolsvart eller i strålande solsken. Jag känner mig uppbackad i allt jag tar mig för, även om jag vet att ni inte alltid gillar de val jag gör, så stöttar ni mig ändå. Och det är värt mer än jag kan förklara med ord. Jag hoppas ni alla hade en fin alla hjärtans dag. Jag älskar er.
Redan sedan första året på gymnasiet har jag utvecklat hatkänslor mot Metros horoskop, av två anledningar: 1) det är alltid negativt 2) det stämmer alltid.
Jag tror egentligen inte på sånt här, men har jag en dålig dag och läser en kasst horoskop, som dessutom stämmer överrens med det som händer i livet, så retar jag mig ändå på det. Och även om jag har en bra dag så stämmer det evigt negativa horoskopet ändå in på någon del av mitt liv. Det är verkligen ett fenomen som inte slutar att upphöra. Förrän idag. Ja alltså, det stämmer fortfarande, men för en gångs skull var mitt horoskop i Metro positivt. Vad hände där? Jag borde kanske undvika att läsa morgondagens horoskop, bara för att få behålla den här känslan?
Såhär löd dagens horoskop: ”Tecknen ger en antydan om att något som kärvat en tid nu åter börjar fungera på ett mer tillfredsställande sätt.”
Yey, i kontrast till ett horoskop från förra veckan: ”I tecknet förekommer indikationer på att du kan stryka ett streck över något som distraherat dig en tid.”
Det förstnämnda, något mer positivt. Dock måste jag tillägga att det senare stämmer nu med, fast med en positiv mening till skillnad från den dag jag läste det, då jag tog det väldigt negativ. Hujedamej vad saker kan vändas och vridas. ^^ Nu vet ni i alla fall. Ni som faktiskt läst så pass långt som hit.
Skönt, jag har haft en av de lugnaste helgerna på länge! Men nu börjar jag mer och mer se fram emot nästa vecka... För det första får jag min bil som fram tills imorgon har varit på service hos pappa. För det andra ska jag träffa en vän på tisdag förmiddag som jag inte träffat på länge och det följs upp med att Utterström och Sautter kommer hit för en fikastund i mitt nya hem. Mys! Onsdagen i sin tur bjuder på fotografering i Valler och då får jag äntligen stå bakom linsen igen! Men det jag ser fram emot mest är såklart fredag, lördag och söndag då jag ska rida Franz (och bli grillad av Vivere). Risken finns att jag knappt kommer kunna gå av träningsvärk dagarna efter, men det är det värt!
Det är lite konstigt ändå... Jag bestämde mig för att lägga ner hästarna ett tag, ta en paus. Men det går inte, jag saknar det med hela mitt hjärta. Så då blir det ändå att jag är i olika stall och pysslar, rider lite olika hästar... Inte för att jag har något emot det. Men det är själva grejen, att jag bestämt mig för något, som jag sedan inte håller. Det händer då och då och det irriterar mig att jag kan vara så okonsekvent. Å andra sidan så är ju hästarna min terapi, och som det är just nu så är lite ridning och stallvistelse nog just vad jag behöver.
Nu ska jag bara lägga gårdagens tråkigheter bakom mig. Än har jag inte hört ett ljud så..? Jag är väldigt, väldigt ledsen över det men det ligger inte i mina händer. Hade jag kunnat ändra på något så hade jag gjort det. Det tråkiga är bara att med varje "läxa" jag lär mig så blir jag mindre och mindre villig att öppna mig för folk. För min erfarenhet säger att det slutar illa. Ändå kan jag inte låta bli att ha kvar lite hopp och saknad.
/Jenitz (Just det ja! Massa, massa grattis till en underbar Salem som gick direkt till Globen! Lycka!)
Fixate your fingers around me. Focus and please keep your voice down. These are the circles in which I have been walking . Five hundred laps every second. These are the wessles in which I have been crashing, five hundred times every second. Roll your sleeves up and, raise your head high and...
Man träffar en person som man öppnar sig för inom loppet av två dagar, berättar allt som egentligen gör ont att berätta. Man litar på den personen. Man väntar och längtar efter att få träffa personen i fråga igen. Men så får man genom en slump reda på att inget är som det verkar, den personen är inte vad man trodde. What's the point? Detta är anledningen till att jag INTE öppnar mig. Jag hoppas jag har fel, att allt jag tror är fel. Om inte, så... Varför sa du inget? Kan jag åtminstone få svar på det jag frågat?
Rubriken får sammanfatta det mesta just nu. Jag hoppas i alla fall på att snart, innan det här dygnet är slut, få se en bild på min lilla bebis! :) För övrigt så... ja... kallt är det. Både här och där.
Jag har haft en väldigt fin dag idag. Lite små skavanker här och där men ingen eller inget är väl perfekt? Världens bästa vänner har jag i alla fall. Helt klart. Jag älskar när man får den där känslan att den personen, han (eller hon) kommer alltid, alltid finnas där. Jag blev rörd idag, till tårar. "Du har funnits massa för mig, det minsta jag kan göra är att försöka vara lika underbar tillbaka, såna som du växer inte på träd, i brist på bättre ord för det är du.... Perfekt..."
Dagens låt:
"Min kära enda vän jag vill ha allting. Du älskar mig och jag vill ha dig. Jag tror jag ska kasta mig igenom ditt fönster rusa rakt in i ditt liv. Du har lämnat mig på den jävligaste av platser och jag vill ha dig. På teven säger dom att kärlek finns runt omkring oss och astronauterna kan känna det långt bort. Men kärlek har svikit mig allt för många gånger och jag vill ha dig. Jag tror jag måste lämna allt bakom mig igen och jag tror vi måste starta om på nytt. Du har lämnat mig på den jävligaste av platser och jag vill ha dig."
Efter att ha tillbringat åtskilliga timmar på det företag där jag för tillfället är behovsanställd, så har jag fått en ganska bra överblick, bara rent generellt sett. Jag har vart i otaliga lunchrum och på ännu fler olika områden men hur det än är så är det alltid ett ställe som känns trevligast. Eftersom jag jobbade på just det stället idag så har dagen vart väldigt trevligt, inte helt oväntat... Dock känns det ordentligt i kroppen att man har skottat snö i åtta timmar. Men jag har haft kul och det är ändå det viktigaste. Det sägs att efter regn kommer solsken och det är nog banne mig samma sak åt andra hållet. För dagen har vart prima och ett samtal jag fick nu ikväll gjorde det hela ganska perfekt. Jag fick nämligen reda på att något som jag önskat mig så otroligt det senaste, det kommer med ganska stor sannolikhet bli verklighet. Men såklart så ska kvällen avslutas med lite oro, lite halvt panik och en magkänsla att något är fel. Jag hoppas bara att det inte blir ännu en natt med orolig sömn. För återigen vet jag inte vad som är verklighet, vad som är inbillning eller hur jag ska få reda på det. Efter regn kommer solsken. Tyvärr är det väl även så att efter solsken kommer regn igen.
Jag har gått runt hela dagen och haft halvt panik över vart mitt VISA-kort hart tagit vägen. Jag har funderat på när jag använde det senast, vart jag kan ha lagt det och så vidare. Paniken har stigit en aning med tanke på de överföringar, betalningar och uttag som behöver göras de närmsta dagarna. Horseshow-biljetter ska betalas, pengar till två vänner och en förälder ska överföras, ryttarlicensen ska förnyas. Gaaah! Sekunderna innan jag skulle plocka upp broschyren med numret till "Nordea Spärrservice" så får jag en snilleblixt och tittar i väskan jag hade sist jag var på IKEA. Och vips, där låg det, ensamt och övergivet. Varför är bortkommna saker alltid där man letar sist?
Det här är mitt andrum, min plats att låta hjärnan och händerna pränta ner det som läpparna inte kan forma. Vare sig det är lyckliga eller sorgsna ting så är det i alla fall sådant jag vill få ur mig. Jag hoppas du finner något att läsa som kan få dig att le eller kanske känna igen dig. Välkommen.
