Alla dessa ord...
Är det inte konstigt? Hur man ibland vill något så himla mycket men av någon anledning uttalar man inte sin önskan. Man vill inte vara ivägen eller kräva för mycket. Ändå försöker man liksom tala i gåtor för att andra ska luska ut vad man vill och själva komma med förslaget. Så man slipper känna sig påträngande. Eller?
Ibland blir man ju knäpp på sig själv. Och så blir man sur för att det inte blir som man vill. Jag kräver alltså att folk ska läsa mina tankar? Ja, men det känns väldigt rättvist mot folk. ^^ Not.
Men jag är väl lite sån som person. Jag vill liksom inte höras och synas för mycket, oftast. Tyvärr blir det ofta att jag kväver mina egna önskningar för att andras kommer ivägen. Jag låter andra få som dom vill och lägger mitt eget åt sidan. Jag kallar det att vara omtänksam och snäll, men det finns ju något som heter dumsnäll och naiv med. Jag är väl lite av allt det där.
Mina vänner brukar ibland (Jaiba, den var till dig), eller ofta säga till mig att jag måste sätta mig själv i första rummet och bita ifrån när jag blir felbehandlad. Jag håller alltid med men gör det sällan när det väl gäller. Istället är jag tyst och hoppas att det löser sig längre fram och då kommer allt bli bra.
Det blir sällan bra. Även om det ju ofta löser sig på ett eller annat sätt.
Jag och en nära vän till mig hade en intressant diskussion en natt för ett tag sedan, på ett café i stan. Det var ett långt samtal som jag inte tar upp just nu, men i det stora hela så handlade det om olika personers förmåga att ta beslut och att veta vad man vill i livet.
Vissa vet kanske inte vad dom vill. Andra vet vad dom vill men säger det inte av rädsla för att det ska förändra något åt det ena eller det andra hållet. Även om det är på bekostnad av andra människor och deras känslor. Även såkallad feghet. Eller brist på omdöme. Och moral. Beroende på situation såklart.
Samma vän hittade en finfint, filosofiskt citat som jag tog till mig och hoppas att fler gör, som kanske förstår vad jag sluddrar om...
"Att våga är att förlora fotfästet för en stund.
Att inte våga är att förlora sig själv."
S.Kirkegaard
/Jenitz
Ibland blir man ju knäpp på sig själv. Och så blir man sur för att det inte blir som man vill. Jag kräver alltså att folk ska läsa mina tankar? Ja, men det känns väldigt rättvist mot folk. ^^ Not.
Men jag är väl lite sån som person. Jag vill liksom inte höras och synas för mycket, oftast. Tyvärr blir det ofta att jag kväver mina egna önskningar för att andras kommer ivägen. Jag låter andra få som dom vill och lägger mitt eget åt sidan. Jag kallar det att vara omtänksam och snäll, men det finns ju något som heter dumsnäll och naiv med. Jag är väl lite av allt det där.
Mina vänner brukar ibland (Jaiba, den var till dig), eller ofta säga till mig att jag måste sätta mig själv i första rummet och bita ifrån när jag blir felbehandlad. Jag håller alltid med men gör det sällan när det väl gäller. Istället är jag tyst och hoppas att det löser sig längre fram och då kommer allt bli bra.
Det blir sällan bra. Även om det ju ofta löser sig på ett eller annat sätt.
Jag och en nära vän till mig hade en intressant diskussion en natt för ett tag sedan, på ett café i stan. Det var ett långt samtal som jag inte tar upp just nu, men i det stora hela så handlade det om olika personers förmåga att ta beslut och att veta vad man vill i livet.
Vissa vet kanske inte vad dom vill. Andra vet vad dom vill men säger det inte av rädsla för att det ska förändra något åt det ena eller det andra hållet. Även om det är på bekostnad av andra människor och deras känslor. Även såkallad feghet. Eller brist på omdöme. Och moral. Beroende på situation såklart.
Samma vän hittade en finfint, filosofiskt citat som jag tog till mig och hoppas att fler gör, som kanske förstår vad jag sluddrar om...
"Att våga är att förlora fotfästet för en stund.
Att inte våga är att förlora sig själv."
S.Kirkegaard
/Jenitz
