Svar på en fråga...
Till "en annan vandrare".
Jag vet inte vem du är men jag skulle väldigt gärna vilja veta... Så jag skulle bli glad om du ville tala om vem du är. Angående din kommentar... Jag får känslan av att du känner mig i och med din frågeställning, stämmer det?
Hur som helst. Jag tvivlar ärligt talat inte det minsta på att jag skulle klara av att vara behövd. Jag kan inte påstå att jag har haft problem med det förr heller. När jag har starka känslor för någon så vill jag såklart att den personen känner ett behov av att vara med mig, precis som jag gör i den situationen. Och då menar jag behov av närhet, samtal, att dela saker och ting med varann, inte bara ett fysiskt behov. För det har tyvärr inte alltid med känslor att göra har jag fått lära mig. Små gester betyder så himla mkt...
Visst, jag är väldigt självständig som person och behöver få en viss del egentid. Men så är det väl för de flesta och det betyder inte att jag inte klarar av att kunna finnas där och vara engagerad i någon mer än mig själv. Tvärtom. Får jag min egentid så har jag sedan mer av mig själv att ge. Om det är så att du känner mig, och du känner mig såpass väl att du vet att jag kan ha svårt för att öppna mig, så handlar det om en ren fråga om tillit. Men det kanske inte behöver diskuteras offentligt över min blogg i så fall?
Det kan inte sägas nog. Men man vet inte förrän man givit allt en ärlig chans. Något som börjar bra kan sluta dåligt, lika väl som att något som börjar dåligt kan bli bra och fint i slutändan. Annars finns ju risken att man går runt och undrar hur det kunde ha blivit. Försöker man, då vet man ju i alla fall oavsett hur det slutar. För mig chansar jag hellre än att gå runt och undra. Men det är sällan eller aldrig bara mitt beslut... Inte sant?
Det blev ett långt svar men du berörde ett ämne som cirkulerar mycket i mitt huvud för tillfället. Så mycket av "svaret" kanske är irrelevant, men det hoppas jag ni läsare kan leva med.
Tala gärna om vem du är, jag har en aning men vill gärna vara säker. No hard feelings. :)
/Jenitz
Jag vet inte vem du är men jag skulle väldigt gärna vilja veta... Så jag skulle bli glad om du ville tala om vem du är. Angående din kommentar... Jag får känslan av att du känner mig i och med din frågeställning, stämmer det?
Hur som helst. Jag tvivlar ärligt talat inte det minsta på att jag skulle klara av att vara behövd. Jag kan inte påstå att jag har haft problem med det förr heller. När jag har starka känslor för någon så vill jag såklart att den personen känner ett behov av att vara med mig, precis som jag gör i den situationen. Och då menar jag behov av närhet, samtal, att dela saker och ting med varann, inte bara ett fysiskt behov. För det har tyvärr inte alltid med känslor att göra har jag fått lära mig. Små gester betyder så himla mkt...
Visst, jag är väldigt självständig som person och behöver få en viss del egentid. Men så är det väl för de flesta och det betyder inte att jag inte klarar av att kunna finnas där och vara engagerad i någon mer än mig själv. Tvärtom. Får jag min egentid så har jag sedan mer av mig själv att ge. Om det är så att du känner mig, och du känner mig såpass väl att du vet att jag kan ha svårt för att öppna mig, så handlar det om en ren fråga om tillit. Men det kanske inte behöver diskuteras offentligt över min blogg i så fall?
Det kan inte sägas nog. Men man vet inte förrän man givit allt en ärlig chans. Något som börjar bra kan sluta dåligt, lika väl som att något som börjar dåligt kan bli bra och fint i slutändan. Annars finns ju risken att man går runt och undrar hur det kunde ha blivit. Försöker man, då vet man ju i alla fall oavsett hur det slutar. För mig chansar jag hellre än att gå runt och undra. Men det är sällan eller aldrig bara mitt beslut... Inte sant?
Det blev ett långt svar men du berörde ett ämne som cirkulerar mycket i mitt huvud för tillfället. Så mycket av "svaret" kanske är irrelevant, men det hoppas jag ni läsare kan leva med.
Tala gärna om vem du är, jag har en aning men vill gärna vara säker. No hard feelings. :)
/Jenitz
