Another one bites the dust
Tiden går för fort. Det är fruktansvärt att man tar så mycket förgivet, att man så sällan stannar upp för att uppskatta allt runtomkring. Allt som är värdefullt.
-
För ett tag sedan åkte en vän och jag förbi en kyrkogård och min vän sa något i stil med, "Jag hoppas det dröjer innan jag behöver besöka en grav." Det sa bara pang i huvudet på mig när minnesbilderna från de begravningar och minnesstunder jag varit på flög upp för mitt inre. Framför allt just nu, över min kusin. Alexandra. Det är snart två år sedan hon valde att försöka hitta lyckan utanför det här livet. Hon skulle fyllt nitton år i år. Tagit studenten, släppt sin allra första klädkollektion. Men det blev inte så. Vi tog henne förgiven, tog henne inte på allvar.
-
För några år sedan var jag på utlandssemester med min mamma, moster och hennes då tioåriga son. En stjärnklar kväll gick vi hem efter en middag nere i byn och min moster frågade sin son, "Kommer du ihåg varför en av stjärnorna lyser starkare än alla andra?" Hans svar fyllde mig med vördnad... "Ja, det är pappa som lyser på oss för att vi ska veta att han fortfarande finns." De pratade om det som om det var det mest naturliga i världen. Tack vare att de vågat prata öppet om det som gjorde ont, redan innan det var för sent.
-
Vad jag har lärt mig är detta och ta till er det här - Ta för guds skull tillvara på det ni har och slösa inte massa tid på småskit.
Oärlighet, otacksamhet och omogna människor gör mig illamående. Jag har lärt mig vikten av att känna av människor den hårda vägen. Att aldrig ge sig in helhjärtat i något som inte är ens eget, när risken finns att det inte uppskattas. Missförstånd och konflikter kommer alltid uppstå, men det finns en stor skillnad i hur man hanterar det. Men framför allt lär jag mig att aldrig ta något förgivet. Vi måste lära oss att stanna upp... Annars rusar livet förbi medan vi är upptagna med illvilja och bittert skitsnack.
-
Det är värdelöst att slösa tid på sånt som gör en ledsen, men det är ännu mer värdelöst att dra ut på sådant som kan leda till något gott. Allt för många gånger rinner saker ut i sanden och man förlorar något, kanske till och med innan det ens hann börja. Det är en av mina största rädslor och det har redan hänt allt för många gånger. Friskt vågat är hälften vunnet och man förlorar aldrig något på att försöka, hur skrämmande det än må vara. Så ta tillvara på det som är viktigt, det som är värt att lägga tid på, sådant som får dig att le.
-
Det viktigaste jag lärt mig det senaste året är att stå upp för mig själv, för ingen annan gör det åt en. Att vara ärlig och rakryggad vad som än händer, för då kan man i alla fall alltid bära huvudet högt. Och framför allt att våga chansa. För om man aldrig satsar kan man heller aldrig vinna. No pain, no gain.
-
Det finns någon som jag skulle vilja våga släppa in, helhjärtat. Det skrämmer skiten ur mig även det också är... spännande, med brist på bättre ord. Men det får ta sin tid, på gott och ont antar jag. När ord är enda sättet att visa det på blir det om möjligt ännu mer skrämmande, men för första gången vågar jag vilja. Som Lindh så fint sjunger, "...och vi som väntar på något gott väntar alltid för länge, jag vet jag vet." ;)
Slutligen... Emz, Soul, Lontra, Cherry, Jaiba, Cyster Yster, mamma, pappa... Det finns inga ord för att beskriva vad ni betyder för mig mer än att jag älskar er över allt annat. Så jag sätter punkt här.
-
/Jenitz
