Friskt vågat, hälften vunnet.
1993
Mitt första minne av pappa är i en sjukhussal på Sahlgrenska. Han i vita sjukhuskläder, jag med ena näven krampaktigt om ett pärlarmband jag gjort till honom. Jag var drygt tre år gammal och minns att han grät, och att jag blev blyg och rädd och gömde mig bakom mammas ben. Och jag minns rivna morötter i lunchbuffén, och lukten av läkarsprit.
Mars, 1990.
Några månader innan jag föddes råkade pappa ut för en mc olycka. Han var på väg hem från jobbet och körde på huvudleden mot sitt bostadsområde på Hisingen. Vid en utfart från en parkering saktar en bil in för att ge pappa företräde. Men utan förvarning lägger föraren sig sedan på bromsen. Pappa är så nära och hinner inte ens bromsa utan smäller rakt in i sidan på bilen med motorcykeln, medan han själv kastas handlöst över bilen och landar på andra sidan... på asfalten... med nacken först. Att han inte dog där och då är för alla inblandade ett mysterium. Han minns en förbipasserande kvinna som stannade kvar i väntan på ambulans. Sedan bleknar minnena för några veckor fram i tiden.
1994
Mitt andra minne av pappa är från hans lägenhet i Kärra. Jag sitter på badkarskanten och iaktar pappa iklädd en nack krage. Han vill förklara varför han har den och visar att han bara kan vrida huvudet till ett visst läge innan nacken låser sig. Han vrider för långt, och nacken låser sig.
Sjukvården pappa fick var under all kritik. Trots kroniska sympton, ständig smärta och ett tjugotal operationer så hittades ingen direkt orsak... Förrän tre år senare. Då jag har mitt första minne av pappa.
Tre år efter olyckan upptäcks en fraktur på en av de översta nack kotorna. Tre år och nya operationer. Ett ryck ett fel håll och pappa hade blivit förlamad från nacken och ner. Återigen, att pappa idag står på benen och endast har de (i sammanhanget) lindriga biverkningar han har, det är ett under.
1995
Något år senare minns jag ett rakat huvud och ett stort ärr. Och sårskorpor, efter en hjärnoperation. Jag förstår inte varför dom skurit i pappas huvud. Men jag vet att han har ont.
Whiplash. En term. Men jag tror inte många vet vad det innebär. Jag har levt bredvid en person med whiplash i tjugo år och jag förstår det ännu inte till fullo. Nervskador, nedsatt funktion i vissa koncentrations stadier. Minnesbortfall. Ständig, kronisk värk i kroppen. Min pappa är en fighter. Så enkelt är det.
2010
En närstående till en vän till mig har hamnat i ett fruktansvärt orättvist läge i livet. En mc olycka. Det går inte att greppa hur snabbt livet kan ställas på ända. När jag har berättat för pappa så har samtalen gått över till hans olycka som är så skrämmande lik. Om hur lätt man glömmer av att vara tacksam för att man fått livet tillbaka, och istället ser på allt man förlorade där och då.
Vi är så bra på att klaga över allt, vara bittra och olyckliga. Men ibland måste vi för fan stanna upp och se på allt vi har. Vänner, familj, människor som älskar en. Och vi lever.
Det senaste jag lärde mig när det kommer till att "lära sig av sina misstag" är att leva i nuet. Jag är fenomenal på att älta det förflutna och vara paranoid och orolig över framtiden. Men varför slösa energi och styrka på sådant jag ändå inte kan rå för. Man borde lära sig att lägga allt krut på nuet och njuta av de små sakerna i livet. Tänk om imorgon är den sista dagen. Vad skulle du göra? Vad skulle du säga?
Jag vet vad jag skulle göra och säga.
Att våga är att förlora fotfästet för en stund.
Att inte våga är att förlora sig själv.
/Jenitz
Mitt första minne av pappa är i en sjukhussal på Sahlgrenska. Han i vita sjukhuskläder, jag med ena näven krampaktigt om ett pärlarmband jag gjort till honom. Jag var drygt tre år gammal och minns att han grät, och att jag blev blyg och rädd och gömde mig bakom mammas ben. Och jag minns rivna morötter i lunchbuffén, och lukten av läkarsprit.
Mars, 1990.
Några månader innan jag föddes råkade pappa ut för en mc olycka. Han var på väg hem från jobbet och körde på huvudleden mot sitt bostadsområde på Hisingen. Vid en utfart från en parkering saktar en bil in för att ge pappa företräde. Men utan förvarning lägger föraren sig sedan på bromsen. Pappa är så nära och hinner inte ens bromsa utan smäller rakt in i sidan på bilen med motorcykeln, medan han själv kastas handlöst över bilen och landar på andra sidan... på asfalten... med nacken först. Att han inte dog där och då är för alla inblandade ett mysterium. Han minns en förbipasserande kvinna som stannade kvar i väntan på ambulans. Sedan bleknar minnena för några veckor fram i tiden.
1994
Mitt andra minne av pappa är från hans lägenhet i Kärra. Jag sitter på badkarskanten och iaktar pappa iklädd en nack krage. Han vill förklara varför han har den och visar att han bara kan vrida huvudet till ett visst läge innan nacken låser sig. Han vrider för långt, och nacken låser sig.
Sjukvården pappa fick var under all kritik. Trots kroniska sympton, ständig smärta och ett tjugotal operationer så hittades ingen direkt orsak... Förrän tre år senare. Då jag har mitt första minne av pappa.
Tre år efter olyckan upptäcks en fraktur på en av de översta nack kotorna. Tre år och nya operationer. Ett ryck ett fel håll och pappa hade blivit förlamad från nacken och ner. Återigen, att pappa idag står på benen och endast har de (i sammanhanget) lindriga biverkningar han har, det är ett under.
1995
Något år senare minns jag ett rakat huvud och ett stort ärr. Och sårskorpor, efter en hjärnoperation. Jag förstår inte varför dom skurit i pappas huvud. Men jag vet att han har ont.
Whiplash. En term. Men jag tror inte många vet vad det innebär. Jag har levt bredvid en person med whiplash i tjugo år och jag förstår det ännu inte till fullo. Nervskador, nedsatt funktion i vissa koncentrations stadier. Minnesbortfall. Ständig, kronisk värk i kroppen. Min pappa är en fighter. Så enkelt är det.
2010
En närstående till en vän till mig har hamnat i ett fruktansvärt orättvist läge i livet. En mc olycka. Det går inte att greppa hur snabbt livet kan ställas på ända. När jag har berättat för pappa så har samtalen gått över till hans olycka som är så skrämmande lik. Om hur lätt man glömmer av att vara tacksam för att man fått livet tillbaka, och istället ser på allt man förlorade där och då.
Vi är så bra på att klaga över allt, vara bittra och olyckliga. Men ibland måste vi för fan stanna upp och se på allt vi har. Vänner, familj, människor som älskar en. Och vi lever.
Det senaste jag lärde mig när det kommer till att "lära sig av sina misstag" är att leva i nuet. Jag är fenomenal på att älta det förflutna och vara paranoid och orolig över framtiden. Men varför slösa energi och styrka på sådant jag ändå inte kan rå för. Man borde lära sig att lägga allt krut på nuet och njuta av de små sakerna i livet. Tänk om imorgon är den sista dagen. Vad skulle du göra? Vad skulle du säga?
Jag vet vad jag skulle göra och säga.
Att våga är att förlora fotfästet för en stund.
Att inte våga är att förlora sig själv.
/Jenitz
