I think it's time to move
Såhär får det bli:
Imorgon åker jag till Valler och sover där en natt. Sedan flyttar jag temporärt in i Louise lägenhet fram till den 18e augusti. Då åker jag hem, tvättar, packar om och den 19e till den 22e är jag i Italien. Efter det flyttar jag upp till pappa, sparar vartenda öre och förhoppningsvis (!) kan jag flytta hemifrån i oktober, kanske november. Eller i värsta fall direkt efter årsskiftet, när jag kommer hem från Barcelona.
Jag måste ha ett hem dit jag kan komma och bara vara. Det funkar inte att jag ska tassa på tå och låtsas att allt är bra, när det är allt annat än bra! På ett plan är det kanske orättvist mot min mor, som hamnar i ett val. Men just därför blir det ju bäst såhär. Det är ändå dags.
Det känns helt orealistiskt att skriva så här, det känns som fiktion, ett dåligt drama. Men för antagligen första gången sätter jag mig själv i första rummet. Det känns konstigt, ovant, fel... Men det är på tiden.
Jag smsade med en underbar vän häromdagen... Vi pratar alltid om allt, om sånt vi aldrig säger eller vågar säga till någon annan. Han har räddat mig från mentalt inferno flera gånger och han sa något under denna konversation som åter igen gav mig en mental bitch slap. Som fick mig att vakna upp.
"... Ju mer man tvingas jobba för något, ju mer tvingar man sig att tycka om det. Annars hade man ju gett upp. Sen när man egentligen inte borde bry sig längre så tror man att känslan finns kvar bara för att man tvingades jobba så hårt för det.
... Du har råkat trampa i massa skit. Men istället för att slänga skorna så går du runt och tänker på att du har skit på dom. Du kan inte gå runt och straffa dig själv hela livet.
... Du har lagt all energi på skit länge nu, nu är det dags att leva livet och faktsikt må bra. Det har du förtjänat!"
G.S - du betyder allt. Fatta, de har gått tre år sen vi fick kontakt. Tre år... Jag hoppas det blir många fler.
/J
Imorgon åker jag till Valler och sover där en natt. Sedan flyttar jag temporärt in i Louise lägenhet fram till den 18e augusti. Då åker jag hem, tvättar, packar om och den 19e till den 22e är jag i Italien. Efter det flyttar jag upp till pappa, sparar vartenda öre och förhoppningsvis (!) kan jag flytta hemifrån i oktober, kanske november. Eller i värsta fall direkt efter årsskiftet, när jag kommer hem från Barcelona.
Jag måste ha ett hem dit jag kan komma och bara vara. Det funkar inte att jag ska tassa på tå och låtsas att allt är bra, när det är allt annat än bra! På ett plan är det kanske orättvist mot min mor, som hamnar i ett val. Men just därför blir det ju bäst såhär. Det är ändå dags.
Det känns helt orealistiskt att skriva så här, det känns som fiktion, ett dåligt drama. Men för antagligen första gången sätter jag mig själv i första rummet. Det känns konstigt, ovant, fel... Men det är på tiden.
Jag smsade med en underbar vän häromdagen... Vi pratar alltid om allt, om sånt vi aldrig säger eller vågar säga till någon annan. Han har räddat mig från mentalt inferno flera gånger och han sa något under denna konversation som åter igen gav mig en mental bitch slap. Som fick mig att vakna upp.
"... Ju mer man tvingas jobba för något, ju mer tvingar man sig att tycka om det. Annars hade man ju gett upp. Sen när man egentligen inte borde bry sig längre så tror man att känslan finns kvar bara för att man tvingades jobba så hårt för det.
... Du har råkat trampa i massa skit. Men istället för att slänga skorna så går du runt och tänker på att du har skit på dom. Du kan inte gå runt och straffa dig själv hela livet.
... Du har lagt all energi på skit länge nu, nu är det dags att leva livet och faktsikt må bra. Det har du förtjänat!"
G.S - du betyder allt. Fatta, de har gått tre år sen vi fick kontakt. Tre år... Jag hoppas det blir många fler.
/J
