Vi funderar så bra ihop, du och jag
Jag har väldigt olika relationer till mina vänner, vissa djupare än andra. Alla relationer jag har, har jag för att de tillför något positivt i mitt liv. Det kanske finns negativa aspekter också, men oftast bleknar det i jämförelse med det positiva, varför annars behålla dem?
Jag har en vän som jag egentligen inte står så nära, som dessutom bor en bra bit bort. Vi känner egentligen inte varandra så jättebra. Ändå vet han mycket om de tankar som jag annars sällan, eller aldrig, pratar högt om. Vi pratar om livet och döden, om kärlek och spelet individer emellan. Det är väldigt intressant på många sätt och han får mig, på något konstigt sätt, att förstå mitt eget värde...
Jag tänker citera honom. Jag vet inte varför, men det var något som jag fastnade för, i det han skrev idag:
"Jag är osäker på hur länge jag orkar. Mitt liv är inte dåligt, det är bara så tomt, det går runt i en cirkel, inget värt händer, det känns som att sitta och titta på en gammal dokusåpa... Meningslöst och trist. Jag blir bara mer och mer nyfiken på hur det skulle vara att inte leva, varje gång någon dör i en film kommer jag på mig själv med att undra hur den har det, hur det känns att bli fri på riktigt.
Jag är inte självmordsbenägen, inte på det sättet, jag är bara så trött på det här att jag gärna byter. Döden finns alltid som alternativ, livet är svårare att välja när man är död... Men ändå lockar det så mycket... Är jag konstig?"
Det är befriande att kunna ventilera sånt här utan att det egentligen betyder något. Utan att någon får panik för att man tänker tanken. Men tänker vi inte alla på det någon gång? Vägen från tanke till handling är ju lång, så varför denna skepsis...
Jag får skylla detta inlägg på viss sömnbrist och lite annat smått och gott. Men jag vill ändå att alla mina vänner vet att ni finns där av en anledning. För att ni tillför något i mitt liv som jag inte vill förlora. Ni vet vilka ni är och jag älskar er alla över allt annat. <3
/Jenitz (aningen pretto för tillfället) ^^
Jag har en vän som jag egentligen inte står så nära, som dessutom bor en bra bit bort. Vi känner egentligen inte varandra så jättebra. Ändå vet han mycket om de tankar som jag annars sällan, eller aldrig, pratar högt om. Vi pratar om livet och döden, om kärlek och spelet individer emellan. Det är väldigt intressant på många sätt och han får mig, på något konstigt sätt, att förstå mitt eget värde...
Jag tänker citera honom. Jag vet inte varför, men det var något som jag fastnade för, i det han skrev idag:
"Jag är osäker på hur länge jag orkar. Mitt liv är inte dåligt, det är bara så tomt, det går runt i en cirkel, inget värt händer, det känns som att sitta och titta på en gammal dokusåpa... Meningslöst och trist. Jag blir bara mer och mer nyfiken på hur det skulle vara att inte leva, varje gång någon dör i en film kommer jag på mig själv med att undra hur den har det, hur det känns att bli fri på riktigt.
Jag är inte självmordsbenägen, inte på det sättet, jag är bara så trött på det här att jag gärna byter. Döden finns alltid som alternativ, livet är svårare att välja när man är död... Men ändå lockar det så mycket... Är jag konstig?"
Det är befriande att kunna ventilera sånt här utan att det egentligen betyder något. Utan att någon får panik för att man tänker tanken. Men tänker vi inte alla på det någon gång? Vägen från tanke till handling är ju lång, så varför denna skepsis...
Jag får skylla detta inlägg på viss sömnbrist och lite annat smått och gott. Men jag vill ändå att alla mina vänner vet att ni finns där av en anledning. För att ni tillför något i mitt liv som jag inte vill förlora. Ni vet vilka ni är och jag älskar er alla över allt annat. <3
/Jenitz (aningen pretto för tillfället) ^^
