Att våga är att förlora fotfästet för en stund.
De e möe som snörrar i huvet nu...
"Vad vill du bli? Vad vill du plugga till? Vad vill du göra nu?"
Så många frågor som handlar om framtiden. Så många frågor som jag inte har svar på. De senaste dagarna har jag och min chef, som också är en nära vän och mentor, pratar mycket om framtiden och vilka vägval man gör i livet. Ofta är det jobbigt att prata om det, ofta för att det rör upp mycket i det förflutna. Men också för att jag inte riktigt vet. Jag har en stark aning om vad jag vill jobba med och det är inom musik -och eventarrangörskap. Men hur ska vägen dit stakas ut?
Min chef är klokare än jag vill erkänna. Hennes råd är guld värda, det inser jag och hon har den sortens livserfarenhet som jag också vill ha när jag är 40+ år fyllda. Hon är ärligheten själv även om sanningen ibland är obekväm.
Livet är ju fullt av vägskäl och till syvende och sist så är det en ensam vandring. Den kantas av många personer som kommer och går, många resor, upptäckter, misstag och erfarenheter. Och förhoppningsvis mycket lycka. Det viktigaste, tror jag, är att våga. Att våga klippa banden och pröva något nytt. För i slutändan har man bara sig själv att skylla om livet inte blir som man tänkt sig. Allt klaffar inte alltid som man vill, men då måste man lära sig att lösa problemen och hitta andra vägar. Annars når man aldrig sina mål och drömmar ju.
1) Det minst intressanta... Att stanna kvar här hemma, försöka få ett jobb och jobba tills jag börjar plugga.
2) Åka till Barcelona och jobba som hästskötare i några månader.
3) Ansöka till reseledarutbildning hos typ Ving, Fritidsresor... Och prova vingarna.
Det som lockar mest är det sista alternativet. Alternativ ett känns så urbota tråkigt att jag storknar av rena tanken. Den andra alternativet hade säkert vart väldigt lärorikt men det finns två problem. Det första och största är min höallergi. Jag vill inte medicinera mig för att klara att jobba i den miljön. Någon timma om dagen funkar, men hela dagarna, varje dag är jobbigt. Det märker jag bara på mitt nuvarande jobb. Det andra problemet är att jag inte vill jobba med hästar just nu i och med att jag beslutat att ta en paus. Bara för att det har vart så mycket med hästarna nu och jag vill inte förknippa det med mentalt tråkiga saker. För det är min största passion i livet.
Jag vill alltså prova något helt nytt och utmana mig själv. Därför börjar alternativ tre kännas mer och mer lockande.
Det är klart att jag är rädd för framtiden. Rädd för att inte lyckas, rädd för att inte hitta kärleken, få barn, ha råd med den där hästgården jag drömmer om, att inte lyckas prestera med hästarna på den nivån jag drömmer om... Och även praktiska saker. Att inte få den ekonomiska situation jag önskar till exempel.
Men det är bara att kasta sig rakt ut bland alla rädslor och se om vingarna bär eller vem som tar emot när jag landar. Och gör ingen det så får jag försöka igen, och igen, och igen. Jag har fallit förr men alltid lyckats ta mig upp igen.
Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv. (S.Kirkegaard)
När det gäller studier har jag också en del att fundera på. Efter några samtal det senaste så börjar jag förstå att det vettigaste är att skaffa en universitetsutbildning i grunden. Då har jag en fast platta att stå på och kan utifrån den röra mig utåt och prova olika grenar. Och jag har hela tiden en betydelsefull plattform att falla tillbaka till, om den gren jag väljer inte funkar. Kanske läsa grunden som ekonom. Eller något annat. Det återstår att fundera ut.
Jag är just nu tvärsäker på att min gren tillslut kommer växa ut till musik och event industrin. Men det får tiden utvisa. Och som min chef flera gånger sagt åt mig. "Åk ut och snurra runt ett tag nu." Skaffa erfarenheter, låta hjärnan mogna inför studierna och se vad livet har att erbjuda. Vem vet vad man finner på vägen... Enligt mig så är det upp till en själv att skapa solskenet i livet. Ingen annan gör det åt en och tyvärr, enligt mina erfarenheter, så kan man inte lita på att den som verkar göra det, gör det någon längre stund. Och minst av allt, att den personen gör det utan några som helst andra skäl, än rent egoistiska.
Godnatt på er alla.
Puss
/Jenitz
"Vad vill du bli? Vad vill du plugga till? Vad vill du göra nu?"
Så många frågor som handlar om framtiden. Så många frågor som jag inte har svar på. De senaste dagarna har jag och min chef, som också är en nära vän och mentor, pratar mycket om framtiden och vilka vägval man gör i livet. Ofta är det jobbigt att prata om det, ofta för att det rör upp mycket i det förflutna. Men också för att jag inte riktigt vet. Jag har en stark aning om vad jag vill jobba med och det är inom musik -och eventarrangörskap. Men hur ska vägen dit stakas ut?
Min chef är klokare än jag vill erkänna. Hennes råd är guld värda, det inser jag och hon har den sortens livserfarenhet som jag också vill ha när jag är 40+ år fyllda. Hon är ärligheten själv även om sanningen ibland är obekväm.
Livet är ju fullt av vägskäl och till syvende och sist så är det en ensam vandring. Den kantas av många personer som kommer och går, många resor, upptäckter, misstag och erfarenheter. Och förhoppningsvis mycket lycka. Det viktigaste, tror jag, är att våga. Att våga klippa banden och pröva något nytt. För i slutändan har man bara sig själv att skylla om livet inte blir som man tänkt sig. Allt klaffar inte alltid som man vill, men då måste man lära sig att lösa problemen och hitta andra vägar. Annars når man aldrig sina mål och drömmar ju.
1) Det minst intressanta... Att stanna kvar här hemma, försöka få ett jobb och jobba tills jag börjar plugga.
2) Åka till Barcelona och jobba som hästskötare i några månader.
3) Ansöka till reseledarutbildning hos typ Ving, Fritidsresor... Och prova vingarna.
Det som lockar mest är det sista alternativet. Alternativ ett känns så urbota tråkigt att jag storknar av rena tanken. Den andra alternativet hade säkert vart väldigt lärorikt men det finns två problem. Det första och största är min höallergi. Jag vill inte medicinera mig för att klara att jobba i den miljön. Någon timma om dagen funkar, men hela dagarna, varje dag är jobbigt. Det märker jag bara på mitt nuvarande jobb. Det andra problemet är att jag inte vill jobba med hästar just nu i och med att jag beslutat att ta en paus. Bara för att det har vart så mycket med hästarna nu och jag vill inte förknippa det med mentalt tråkiga saker. För det är min största passion i livet.
Jag vill alltså prova något helt nytt och utmana mig själv. Därför börjar alternativ tre kännas mer och mer lockande.
Det är klart att jag är rädd för framtiden. Rädd för att inte lyckas, rädd för att inte hitta kärleken, få barn, ha råd med den där hästgården jag drömmer om, att inte lyckas prestera med hästarna på den nivån jag drömmer om... Och även praktiska saker. Att inte få den ekonomiska situation jag önskar till exempel.
Men det är bara att kasta sig rakt ut bland alla rädslor och se om vingarna bär eller vem som tar emot när jag landar. Och gör ingen det så får jag försöka igen, och igen, och igen. Jag har fallit förr men alltid lyckats ta mig upp igen.
Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv. (S.Kirkegaard)
När det gäller studier har jag också en del att fundera på. Efter några samtal det senaste så börjar jag förstå att det vettigaste är att skaffa en universitetsutbildning i grunden. Då har jag en fast platta att stå på och kan utifrån den röra mig utåt och prova olika grenar. Och jag har hela tiden en betydelsefull plattform att falla tillbaka till, om den gren jag väljer inte funkar. Kanske läsa grunden som ekonom. Eller något annat. Det återstår att fundera ut.
Jag är just nu tvärsäker på att min gren tillslut kommer växa ut till musik och event industrin. Men det får tiden utvisa. Och som min chef flera gånger sagt åt mig. "Åk ut och snurra runt ett tag nu." Skaffa erfarenheter, låta hjärnan mogna inför studierna och se vad livet har att erbjuda. Vem vet vad man finner på vägen... Enligt mig så är det upp till en själv att skapa solskenet i livet. Ingen annan gör det åt en och tyvärr, enligt mina erfarenheter, så kan man inte lita på att den som verkar göra det, gör det någon längre stund. Och minst av allt, att den personen gör det utan några som helst andra skäl, än rent egoistiska.
Godnatt på er alla.
Puss
/Jenitz
