Äntligen är man fysiskt trött igen!
För en gångs skull är jag inte sarkastisk
Vad hände egentligen? Jag som sa att jag skulle ta en paus från hästarna. Nu sitter jag här, i huset vid stallet i Valler och är helt slut efter min andra arbetsdag. Jobbet i sig är inte så krävande. Jag har gjort det många gånger förut och nu har jag dessutom ett par extra händer till hjälp. Men med tanke på hur lite jag gjort det senaste, som arbetslös, så är detta ändå en rejäl omställning. Jag som inte red alls rider nu tre hästar om dagen och det är bara en del av allt som ska göras. Men det är skönt. Jag är trött och kan somna på kvällarna. Jag sitter inte längre uppe till fyra och tycker att det är helt normalt.
Det är faktiskt kul att vara här. Jag kan nästan säga att jag ser fram emot (?!) att Titti kommer hem imorgon. Den andra tjejen som jobbar här, Felicia, är jätte trevlig och det är kul att ha sällskap hela dagarna. Vi verkar ändå ha mycket gemensamt och tycker lika om många saker även utöver hästarna. Sen har vi ju en inackordering här i samma ålder som jag och Felicia, en tjej som heter Anna som verkar vara hur trevlig som helst. Kort sagt så känns det förvånansvärt bra att vara tillbaka!
Jag har dock ett stort svart moln på min annars så blå himmel. Min ögonsten Joyride blev såld i förrgår. Idag var vi på Ale-kliniken och fick honom besiktigad, utan problem. Så på fredag bär det av mot Stockholm, till hans nya hem. Det känns väldigt jobbigt att rida honom dessa dagar. Idag gick han så otroligt fint och tårarna började rinna på hästryggen. Vi har ju kommit så otroligt långt. Ska jag kasta bort allt det nu? Han är min räddning i allt jag gör, min eviga tröst. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska ta mig fram utan honom. Det måste gå. Jag vet bara inte hur. Vart ska jag gräva ner ansiktet och gråta ut när allt går åt helskotta, om inte i Jojjes man. Vem ska jag dela min lycka med, om inte med Jojje på en underbar galopptur i skogen, när hela livet bara flyter på? Vem ska jag fokusera på och kämpa för när jag behöver något annat att tänka på, om inte nya mål och tävlingar med honom, mitt hjärtas allra starkaste ljus. Jag är verkligen vilse just nu.
Älskar dig... <3
/Jenitz
Vad hände egentligen? Jag som sa att jag skulle ta en paus från hästarna. Nu sitter jag här, i huset vid stallet i Valler och är helt slut efter min andra arbetsdag. Jobbet i sig är inte så krävande. Jag har gjort det många gånger förut och nu har jag dessutom ett par extra händer till hjälp. Men med tanke på hur lite jag gjort det senaste, som arbetslös, så är detta ändå en rejäl omställning. Jag som inte red alls rider nu tre hästar om dagen och det är bara en del av allt som ska göras. Men det är skönt. Jag är trött och kan somna på kvällarna. Jag sitter inte längre uppe till fyra och tycker att det är helt normalt.
Det är faktiskt kul att vara här. Jag kan nästan säga att jag ser fram emot (?!) att Titti kommer hem imorgon. Den andra tjejen som jobbar här, Felicia, är jätte trevlig och det är kul att ha sällskap hela dagarna. Vi verkar ändå ha mycket gemensamt och tycker lika om många saker även utöver hästarna. Sen har vi ju en inackordering här i samma ålder som jag och Felicia, en tjej som heter Anna som verkar vara hur trevlig som helst. Kort sagt så känns det förvånansvärt bra att vara tillbaka!
Jag har dock ett stort svart moln på min annars så blå himmel. Min ögonsten Joyride blev såld i förrgår. Idag var vi på Ale-kliniken och fick honom besiktigad, utan problem. Så på fredag bär det av mot Stockholm, till hans nya hem. Det känns väldigt jobbigt att rida honom dessa dagar. Idag gick han så otroligt fint och tårarna började rinna på hästryggen. Vi har ju kommit så otroligt långt. Ska jag kasta bort allt det nu? Han är min räddning i allt jag gör, min eviga tröst. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska ta mig fram utan honom. Det måste gå. Jag vet bara inte hur. Vart ska jag gräva ner ansiktet och gråta ut när allt går åt helskotta, om inte i Jojjes man. Vem ska jag dela min lycka med, om inte med Jojje på en underbar galopptur i skogen, när hela livet bara flyter på? Vem ska jag fokusera på och kämpa för när jag behöver något annat att tänka på, om inte nya mål och tävlingar med honom, mitt hjärtas allra starkaste ljus. Jag är verkligen vilse just nu.
Älskar dig... <3/Jenitz
