På det fyrastjärniga hotellbadrummet Vätternstrand i bibelbältet I det skoningslösa lysrörsljuset kom beslutet om slutet för dig och mig
Det smakar plast, rök och sprit i din mun När du pratar verkar du jättedum, och du är alldeles för ung Men det får duga i natt för båda vet att Det här betyder ingenting
Vad jag skulle ge för att kunna förklara "den där känslan". Det där som bara känns så rätt... Vare sig det handlar om musik och texter, hästar och ridningen eller en person. Något som andra kanske säger är fel, ibland till och med min egen hjärna. Men mitt hjärta kan bara inte låta bli. Vad jag skulle ge för att kunna förklara... Den där känslan.
Som den rad jag så många gånger citerat från Anttila: "Ge mig på käften eller spring, ändå mitt hjärta ditt förblir. Kom ge mig sår kom ge mig gift, mot känslan nån sorts medicin. Men ge mig åtminstone musik."
I lördag fyllde pappsingen år men tyvärr hann vi inte fira då. Istället var jag, Cissi och Daniel samlade igår för att uppmärksamma pappas dag med honom. Vi började med en helt underbar middag på La Terrazza och fortsatte sedan kvällen på Jul på Liseberg. Det var riktigt mysigt att vandra runt bland tusen lampor och i alla fall imitaionen av snö på buskagen runt om. Även om jag försvann in i mig själv stundtals och tänkte på annat. Men vad förgyller inte kvällen bättre än en massa glögg, brända mandlar, varm choklad och julestämning i gott sällskap? Det får bli en fikadejt med syrran snart igen kände jag. Vi har kanske lite att prata om som det inte fanns tid och rum för att prata om igår. I love you sis, you're truly my hero in this life! <3 /Jenitz
It's not easy to want. Not easy to crave and long for what's still there, but not like it used to be. I loved it, still do. But I'm alone in that. Long, cold nights turning into warm but short. It always seems to be all or nothing. Why, I wonder. Why, I don't know.
So tonight, I turn to a glass of wine, the dearest of friends and with hope for a warm ending of this night, might it also be a bit longer. If it will be at all. ^^
"Vad vill du bli? Vad vill du plugga till? Vad vill du göra nu?" Så många frågor som handlar om framtiden. Så många frågor som jag inte har svar på. De senaste dagarna har jag och min chef, som också är en nära vän och mentor, pratar mycket om framtiden och vilka vägval man gör i livet. Ofta är det jobbigt att prata om det, ofta för att det rör upp mycket i det förflutna. Men också för att jag inte riktigt vet. Jag har en stark aning om vad jag vill jobba med och det är inom musik -och eventarrangörskap. Men hur ska vägen dit stakas ut? Min chef är klokare än jag vill erkänna. Hennes råd är guld värda, det inser jag och hon har den sortens livserfarenhet som jag också vill ha när jag är 40+ år fyllda. Hon är ärligheten själv även om sanningen ibland är obekväm.
Livet är ju fullt av vägskäl och till syvende och sist så är det en ensam vandring. Den kantas av många personer som kommer och går, många resor, upptäckter, misstag och erfarenheter. Och förhoppningsvis mycket lycka. Det viktigaste, tror jag, är att våga. Att våga klippa banden och pröva något nytt. För i slutändan har man bara sig själv att skylla om livet inte blir som man tänkt sig. Allt klaffar inte alltid som man vill, men då måste man lära sig att lösa problemen och hitta andra vägar. Annars når man aldrig sina mål och drömmar ju.
Som jag ser det nu har jag tre val i min närmst kommande framtid. 1) Det minst intressanta... Att stanna kvar här hemma, försöka få ett jobb och jobba tills jag börjar plugga. 2) Åka till Barcelona och jobba som hästskötare i några månader. 3) Ansöka till reseledarutbildning hos typ Ving, Fritidsresor... Och prova vingarna.
Det som lockar mest är det sista alternativet. Alternativ ett känns så urbota tråkigt att jag storknar av rena tanken. Den andra alternativet hade säkert vart väldigt lärorikt men det finns två problem. Det första och största är min höallergi. Jag vill inte medicinera mig för att klara att jobba i den miljön. Någon timma om dagen funkar, men hela dagarna, varje dag är jobbigt. Det märker jag bara på mitt nuvarande jobb. Det andra problemet är att jag inte vill jobba med hästar just nu i och med att jag beslutat att ta en paus. Bara för att det har vart så mycket med hästarna nu och jag vill inte förknippa det med mentalt tråkiga saker. För det är min största passion i livet. Jag vill alltså prova något helt nytt och utmana mig själv. Därför börjar alternativ tre kännas mer och mer lockande.
Det är klart att jag är rädd för framtiden. Rädd för att inte lyckas, rädd för att inte hitta kärleken, få barn, ha råd med den där hästgården jag drömmer om, att inte lyckas prestera med hästarna på den nivån jag drömmer om... Och även praktiska saker. Att inte få den ekonomiska situation jag önskar till exempel. Men det är bara att kasta sig rakt ut bland alla rädslor och se om vingarna bär eller vem som tar emot när jag landar. Och gör ingen det så får jag försöka igen, och igen, och igen. Jag har fallit förr men alltid lyckats ta mig upp igen.
Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv. (S.Kirkegaard)
När det gäller studier har jag också en del att fundera på. Efter några samtal det senaste så börjar jag förstå att det vettigaste är att skaffa en universitetsutbildning i grunden. Då har jag en fast platta att stå på och kan utifrån den röra mig utåt och prova olika grenar. Och jag har hela tiden en betydelsefull plattform att falla tillbaka till, om den gren jag väljer inte funkar. Kanske läsa grunden som ekonom. Eller något annat. Det återstår att fundera ut. Jag är just nu tvärsäker på att min gren tillslut kommer växa ut till musik och event industrin. Men det får tiden utvisa. Och som min chef flera gånger sagt åt mig. "Åk ut och snurra runt ett tag nu." Skaffa erfarenheter, låta hjärnan mogna inför studierna och se vad livet har att erbjuda. Vem vet vad man finner på vägen... Enligt mig så är det upp till en själv att skapa solskenet i livet. Ingen annan gör det åt en och tyvärr, enligt mina erfarenheter, så kan man inte lita på att den som verkar göra det, gör det någon längre stund. Och minst av allt, att den personen gör det utan några som helst andra skäl, än rent egoistiska.
Ja... Jag skulle kunna skriva hela natten men frågan är vilka stackare som ens fortsatt läsa såhär långt. Om ni som läser har funderingar och tankar, eller goda råd att dela med er av så är ni mer än varm välkomna att dela med er. Trots att jag har så mycket mer att säga så får jag avrunda här, också mycket på grund av klockslaget. Sovmorgon blir det inte förrän på söndag. Förstå hur jag längtar!
För många kanske hon verkar vara lite tyst. Och hon brukar inte haspla ur sig vad som helst utan att ha tänkt på det en stund. Det gäller att hitta de rätta orden. Som hon lyckas göra i sina många dikter. Eller den rätta känslan. Som brukar träda fram genom linslocket, eller för den delen på hästryggen.
Hon arbetar i tysthet.
När du vänder på huvudet finns hon alltid där. Oavsett hur du vänder och vrider på situationen så finns hon alltid där när du behöver det som mest.
Mitt älskade körsbär som jag inte vet vad jag skulle göra utan.
You become someone Life Critisism, strife after strife
You find the one Love And you soar high above
You grow old Die Just take a deep sigh
Your time has passed Dust Don’t want to, but you must
You leave them all behind Gone They knew you were the one And only
Kvalitén är ganska dålig, skärpan är stundtals bättre, stundtals sämre. Varför lägget jag upp den? För att jag var där! Jag står längst fram, längst ut till höger i bild! Min kamera skymtar någon gång. ;) <3 Yeah, I'm a freaky teenybopper, but proud of it. Glasgow 2007 with my Cherry! Hit it Zac!
P.s. Jag ska få lite plåster på såren av Titti, för att jag jobbar massa helger nu när jag skulle vart ledig... Hon har lovat att hitta något till mig på GANT-rean i Stockholm på fredag. Wiih! Lite fräscha sommarkläder till Thailand, underbart! Tack Titti!
Är det inte ofta så att ens telefon ringer när man inte har tid att prata? Eller att smsen ramlar in när man redan sitter i telefon och inte kan svara? :P Jag och min vän Lontra har funderat en del över detta fenomen det senaste. Någon annan hon tagit upp detta med kom med ett motargument; att det är bara när man inte har tid att svara som man reflekterar över att folk hör av sig och därför känns det som att det bara händer när man faktiskt inte har tid. Men varken jag eller Lontra tror på detta argument. För det händer alltid! Det slår verkligen aldrig fel. När man sedan inte har något att göra och sitter och stirrar på en död telefon, då är det inte en enda själ som hör av sig. Är det inte konstigt? Är det bara Lontra och jag som råkar ut för detta fenomen eller känner någon annan igen sig? I vilket fall som helst så vill vi båda understryka att detta faktiskt är ett förekommande fenomen. I alla fall i mitt och hennes mobila liv. Men sedan brukar vi ofta ha samma åsikter och tankar om saker och ting. Lika barn leka bäst? ;) Det är lite läskigt ibland, när vi tänker exakt samma sak och säger ordagrant samma saker i mun på varann. Triumfkortet är dock en kommentar vi fick första året i gymnasiet, vill jag minnas att det var. "Ni pratar inte med varann. Ni bara tittar på varann och skrattar" - Sautter På något konstigt sätt så sammanfattar det vår vänskap ganska bra. Det är liksom så vi är. ^^ Likasinnade, I guess. I love you blondie. <3 /Jenitz
Jenitz är glad, glad, glad. Vad skulle man annars vara när man får en dos både Anttila och Ram Di Dam under loppet av en vecka?
Först ut i Varberg, nu på fredag blir det följande återseende... Rockborgen-Borås och Skylten-Linköping Torpahallen och Filmfestivaltältet (Gbg) Rockborgen-Borås, Torpahallen och Filmfestivaltältet
Nästa återbesök blir finfina Ram Di Dam, nästa fredag... Brew House och Foajébaren (Gbg)
Ett stort plus i kanten är ju att jag får chans att fota loss ordentligt och få lite nya bilder! Ett minus är att Anttila-speningen hänger lite löst... Vet inte riktigt hur min fredagkväll kommer se ut. Illa, illa. Men jag hoppas på det allra bästa såklart! (Och lite sällskap båda kvällarna skulle inte skada, ingen som är sugen tro?) ;)
Pusssss från en glaaad Jenitz
P.s. Ett superdupertips på en feel-good låt: Hockey - Song away Check it out folks!
En kväll med trevligt sällskap sätter alltid guldkant på tillvaron
Fina människor, pizza, Robinson, hundkärlek, trångt om utrymme, seriösa samtal, nattlig glass i olika variationer, några koppar kaffe, en ful ciderflaska och en sjuhelsikes massa skrattande. Vad behövs mer för en lyckad lördagskväll?
Ikväll var väl minst sagt en konstig kväll. Jag somnade klockan fem på eftermiddagen, vaknade klockan sju och kände mig helt nerslagen. Jag lyckades trycka i mig lite middag, fråga mig inte hur. Jag bänkade mig sedan framför datorn där jag precis hann med Erik Hassles livestreaming från hans vardagsrum i London. Wih! Eller ja, lite halvlamt om jag får säga det själv. Av någon anledning hoppade jag sedan in i duschen, gick ut med hundarna... För att sedan gå in, dra på mig myskläder och åter bänka mig framför tv'n. Ibland får man helt enkelt kritiskt välja vad som är värt att lägga energi på, vare sig det är glädje, ilska eller besvikelse.
Nu ser jag fram emot imorgon kväll. Planen började med att Frizzy skulle komma hit och tanken var pizzabak och ett glas vin framför en film typ. Sedan bjöd jag in Damgaard och även Körsbäret joinar eftersom hon ändå är med under dagen i Valler. Så det talar nog ganska klart för sig självt, varför jag ser fram emot kvällen. :D Även dagen blir fin med träning för Vivere. Det ska bli skönt att grillas lite extra hårt och försöka förbättras ytterligare lite till. Även om det inte blir i närheten av så intensiv träning som det var förr. Ja, jag saknar det.
Jo... Jag är duktig på en sak till. Att manipulera mig själv. Är inte det fantastiskt? Ibland kan jag fundera på om jag har någon lättare form av schizofreni. Eller så har jag helt enkelt en liten djävul på ena axeln och en ängel på den andra. Ängeln hörs hela tiden och jag följer dessa tankar nittionio procent av tiden. Men så tar djävulen ett litet, tyst andetag... Och jag sviker mig själv och den lilla ängeln på axeln.
Uhm, låter som det är dags för mig att få lite sömn. >.< Trots inspirationstorka har jag alltså lyckats svamla ihop ett ganska långt inlägg. Wah... Puss på er.
With my head upon your chest I hear a well known sound My heart finds the rhythm And a beat has been found
Could this be real, the way we feel Or just and illusion, like a sigh of diffusion But my happiness, is never the less Gone
You slept in heavy dreams But endings has a cost I felt you slowly waking And the moment was lost
You stared at me in anger Spoke words as cold as frost I prayed to keep my strength But it the end I knew we must
Could this be real, the way we feel Or just and illusion, like a sigh of diffusion But my happiness is never the less Gone
Pappa kom till Valler idag. Först irriterade det mig något fruktansvärt. Men när vi var ute och lekte med hundarna så var jag tacksam. Jag skrattade gott åt underbara Rasmus som växer i mina ögon för varje dag som går. Vatico gick så himla bra idag och jag börjar få tillbaka lite självförtroende. Det har vart en rejäl berg-och-dalbana idag. Men över lag, ändå en bra dag. Nu hoppas jag bara på en lugn natt med oavbruten sömn. Troligt? Hmm. Men hoppet är det sista som lämnar människan.
Dikten nedan har egentligen inget med mitt liv idag att göra. Det var länge sedan den hade det, så den åker upp bara för att jag tycker om den. Inte för vad den betyder men för att den tekniskt sett tilltalar mig, i rytm och språk. So here goes...
It’s hard to see you sad It hurts to feel your sorrow I hope I didn’t make you mad For us, there’s no tomorrow
My love for him is stronger It’s him I want to hold in hand You couldn’t take it any longer And I promise, I do understand
You’ve said more than you need My love may be a crime Here I am, so watch me bleed My love for him is sublime
Jag kan väl konstatera en sak idag. Kärleken och känslorna där till är sällan enkla och det gör ont att se någon annan må dåligt över det. Speciellt när man själv nyligen var i den oron själv. Att råda är ju så otroligt svårt, för jag vet ju själv vad jag absolut inte ville höra då. Men ändå är det precis dom orden som kommer i mitt huvud nu. Weird, minst sagt...
Ens vänner än de enda som kan säga precis hur det är. De som känner en och de som vet. Någon sa något till mig idag som var ren sanning, men som gjorde ganska ont att höra ändå. Mest för att jag insåg hur fel många saker blivit det senaste.
Så jag försöker mig på en kort förklaring, för att min tro på mig själv inte ska gå under helt. Min tro på att jag är en god människa som alltid vill det bästa för alla, helst även framför mitt eget bästa. Det är bara det att som det är just nu... Så som jag känner mig just nu... Jag gör eller säger saker som inte är "jag". Eller säger saker som jag sedan inte gör. Eller gör saker som jag sagt att jag inte ska göra. Ni fattar. Det blir fel för att huvudkontoret inte riktigt funkar. Jag tänker efter jag handlar och söker efter saker som jag inte riktigt vet själv vad det är. Och det blir uppenbarligen fel.
Jag tror jag fick ett litet uppvaknande idag i alla fall. Jag är tacksam för det, tacksam så att jag får tårar i ögonen. Men samtidigt är jag orolig, att jag skapat en bild av mig själv det senaste, som absolut inte stämmer överrens med hur jag är som person.
Det som gör mest ont är dock att jag svek mig själv. Jag lovade mig själv något som jag inte höll. Fast, jag vet inte ens om det var mig själv jag gav ett löfte, när jag tänker efter. Jag kanske bara lovade alla andra att inte vara dum igen, mendan jag själv bara sökte efter minsta gnutta trygghet, omtanke. Vad som helst. Jag fick ju det jag sökte men det blev ändå fel. Fel för att jag lovat andra att se till mitt eget bästa och göra kloka val. Det gjorde jag kanske inte. Även om jag faktiskt inte är ångerfull.
Skönt att allt är så lätt och enkelt ibland. Suck. Men dagens sanning från mig är i alla fall att ärlighet varar i längden. Det gör kanske ont men till syvende och sist så är det lättast att bära med sig. Du som sa sanningens ord till mig idag vet vem du är. Och jag är tacksam för det. Det gav mig en rejäl tankeställare över något som jag tidigare bara skrattat åt.
Hon är nog ganska bra på att ljuga för sig själv. Att intala sig att det är finfint och hon gör rätt val hela tiden och att det känns bra. Men det gör nog inte det. Eller, det är ju kanske inte hon som gör alla val men vissa saker rår man ju inte på. Man måste bara anpassa sig när det finns en annan part inblandad.
Är det inte konstigt? Hon har känslor för honom och är beredd att göra vad som helst för att få det att funka. Hon kan känna hur mycket som helst och vilja hur mycket som helst, men det spelar absolut ingen roll. Han har all makt att ta bort allt det, i en enda handvändning. Oavsett vad hon tycker. Det spelar liksom ingen roll. Även om han bryr sig om henne så gör det ändå ingen skillnad. För han ska ju inte tvingas vara med henne om han inte vill det. Men hon tvingas gömma och glömma, stoppa undan allt det där hon känner och intala sig att det blir bra. Med tiden.
Hon vet hur det är från andra sidan med. Det fanns ju en tid då hon ryckte ut någons hjärta och stampade på det. Kände sig låst och tvingad för att hon var älskad. Och bad att den personen bara skulle gå vidare. Nu vet hon.
Hon vet inte vad hon vill få sagt riktigt. Mer än att hon saknar honom som in i helvete. Fast det låtsas hon såklart inte om. Och hon säger det inte högt. Hon är lite (läs: mycket) arg på sig själv för att hon var naiv och blind. Times two. Och skyller allt på sin tysthet och oförmåga fast hon vet att det inte är sant. Men mer än det låtsas hon inte om det. Hon har bestämt att det inte får finnas längre. Bara bakom stängda dörrar och aldrig genom ord. Men hur fel det än är här och nu och med allt, så kan hon ändå inte stänga av allt. Inte bara sådär. Längre fram kanske. Fast hon vill ju inte! Men det är nog mycket för att hon faktiskt inte riktigt förstår heller. Utan att klandra så förstår hon inte varför det inte kan vara så fint att "det är så enkelt som man gör det" och "vill man något så går det". I alla fulla fall... Så finns han i hennes tankar och hon saknar varje del av allt. Fast hysch, det låtsas vi inte om.
Istället tar vi en dikt till:
En känsla ...lycka... Vad gör du med mig?
En tanke ...älska... Vart för du mig?
Ett andetag ...stiltje... Varför kväver du mig?
En kropp ...perfektion... Varför behöver du mig?
/Jenitz
Jaiba: Bara att prata med dig och veta att du kommer imorn lättade avsevärt på stenen i bröstet och gav mig ett leende tillbaka. Jag älskar dig. <3
I fredags fick jag sällskap i Valler av mitt körsbär. Hon var lika underbar som vanligt och hade gjort tacopaj som hon delade med sig av. Och det kan jag lugnt säga, det var längesen jag njöt så mycket av mat som den kvällen. Även om mina tankar började snurra lite...
Mot kvällningen nästa dag, efter en heldag i stallet, körde jag hem mitt körsbär och åkte sedan hem för att göra mig klar för att hämta Bosse runt elva-slaget. Tanken var matlagning men det var ganska dött i mammas kylskåp. Men med lite improvisation och en del skratt blev det havrebollar (som även gick under andra namn). Naturligvis en flaska vin och lite cashewnötter till det framför några filmer. En mycket trevlig kväll helt enkelt. En sak slog mig dock. En person som man spenderat en del tid med vill man ändå tro att man känner ganska väl. Fast med handen på hjärtat så vet man att man inte känner den på djupet. Ändå finns det såna där småsaker som inte "alla andra" känner till. Saker som personen säger eller gör. Sådant som man själv känner igen. Det tänkte jag på igår. Och jag log när jag såg saker som jag hade glömt men som fanns där. Men som folk sällan ser annars i vardagen. Då vill jag ändå tro att jag känner den personen ganska väl. Fast jag vet att jag nog inte gör det ändå.
Det var bara enkelt och trevligt, kort sagt och jag kände mig lugn och trygg, glad och varm. Det var så skönt som omväxling till den senaste tidens turbulens. Ärligt talat, jag kände mig inte ivägen, for a change. Även om det var mycket tack vare sällskapet så inser jag också att det är mycket tack vare att jag tänkt om. Och jag har slutat klandra mig själv. Men mycket av det var ändå tack vare sällskapet.
Gårdakvarnar och skit ljuder just nu. Jag gillar den här stunden på morgonen, när jag redan vart ute och jobbat lite men sedan har tid att krypa ner i sängen en stund till, innan det är dags för frukost. Och vad är njutning utan bra musik.
Igår när jag kollade runt på facebook så såg jag något som stör mig, fast det inte borde göra det. Varför är det så? Något som är självklart och egentligen helt rätt, känns ändå och ligger och gnager. Är det så att man försöker skärma av sig från sanningen så gott det går, tills det bara inte går längre? Jag vet faktiskt inte.
I vilket fall. Det är dags att återigen damma av en gammal dikt. En av de allra första jag skrev. Nostalgi.
det står en ensam flicka här hon ser honom försvinna ser ni honom, han går ju där hon försökte hans hjärta vinna
en evig eld i hennes bröst har brunnit han som älskade henne så men hennes drömmar har nu försvunnit på grund av att han måste gå
en tår faller från flickans kind se, han syns nu inte mer gråten dunstar av en kylig vind en sista tanke hon honom ger
det går en ensam pojke här han lämnar allt han har ser ni henne, hon står ju där ett brustet hjärta han med sig tar
en evig gråt han håller inne han vågar inte visa det han känner allra innerst inne på hennes känslor han gick bet
'vad finns det kvar att leva för?' en sista suck han långsamt drar 'vem saknar om jag går och dör?' men i hennes minne finns han kvar
Du säger att du är stark Att du har vart igenom det här förut Du kommer fortsätta Det finns inte mycket mer att säga nu
Vi två hör hemma I ett rum med inga andra Om jag var tio år yngre Skulle jag inte behöva dig längre
Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav Någon dag kanske jag kör över dig här utanför Varför måste vi döda varandra Nåt säger mig att du blir borta En lång lång tid
Jag kommer inte älska dig För resten av livet Vill inte leva med tungan hängades utanför Och tycka synd om mig själv
Jag kommer inte höra av mig igen Och jag kommer inte ta skuld Så säg det och få det gjort Det finns bara ett enda sätt att brinna upp
Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav Någon dag kanske jag kör över dig här utanför Varför måste vi döda varandra Nåt säger mig att du blir borta En lång lång tid
För en lång lång tid För en lång lång tid För en lång lång tid För en lång lång tid
Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav Någon dag kanske jag kör över dig här utanför Varför vi måste vi såra varandra Nåt säger mig att du blir borta En lång lång tid
Min egen absoluta favorit, både bland mina svenska och engelska dikter. Jag kan inte sätta fingret på varför. Men jag älskar den. I roam within these empty walls contaminated with not at alls All they see is wretched dismay a sence of Panic, run away!
Execrated quarells from this day forth spreading like luminous skies upnorth A howl erupts from deep within his love for here is a deeper sin
Idag har varit en riktigt trevlig dag. Det är skönt med goa, glada människor när man behöver skingra tankarna helt enkelt.
Dagen började med turbofart i stallet. När jag var tillbaka efter att ha lämnat pappas bil på service kom Anna och vi tog en härlig och snabb skrittur på Bernie och Franz. Fyra timmar efter jag steg upp ur sängen flög jag åter ut ur huset, nyduschad och fin och redo för dagens äventyr. ;) Efter att ha städat hos min lilla tant fick jag en sån där dum impuls och körde utan att tänka på riktigt vart jag körde. Fast jag hade målet klart framför mig. Jag vet inte varför men ibland när jag behöver släppa saker så behöver jag vissa platser att släppa det på. Där jag själv kan släppa på tårar, ilska, allt sånt. Så jag satt i bilen, tänkte allt jag inte kunnat säga, saknade så många saker så otroligt mycket. Och bara... släppte ut allt.
Vid Domkyrkan mötte jag en Mathias som inte riktigt visste vilket håll han skulle kolla åt? :P När vi väl lokaliserat Markus irrade vi runt på stan en stund, innan vi (läs: Mathias) bestämde att vi skulle gå till Tintin. Mat, mat, mat! Och sedan paj, paj, kaka! Detta blandat med goa skratt och många olika samtalsämnen. Efter några timmar körde jag hem Mathias och det blev en del goa skratt såväl som några ord som värmde ordentligt. Vad skulle man göra utan alla sina vänner, som verkar finnas där oavsett vad, oavsett när, oavsett hur?
Kvällen avslutades verkligen med pricken över i:et när Titti kom hem med jättefin sushi åt oss båda. Mums!
Nu gör soldaten mig förbryllad. Lördagen känns lite oviss känner jag. :P Men underhållande är det och resonemang verkar finnas till världens ände.
Jag borde för övrigt gått och lagt mig för länge sedan. Så nu är det mer än dags... Puss på er.
Avskedsgåva? En bucklad dörr och en böjd list. Tack Mölndal. >.<
Det tog över en halvtimma innan jag förmådde starta bilen. Såklart känns det på djupet, såklart gör det ont. Såklart hade jag önskat något annat. Men, av någon anledning som jag inte riktigt kan sätta fingret på så känner jag lättnad. Jag pratade direkt med mitt körsbär och först var det ilskna tårar, men som i en handvändning kom skrattet tillbaka. Jag förstår det inte riktigt. Men ja... "Det är väl som det är." Såklart kommer jag sakna det, men det verkar som det är bättre såhär.
Det är alltid svårt att lämna något man håller kärt bakom sig. Men precis som med Joyride så är det inte borta. Jojje är inte död, han finns där och jag kan hälsa på honom när jag vill. Lite så liksom. Även om jag helst hade haft Jojje hemma hos mig, att han var min. Lite samma. Men som med Bellus och Jojje så har det hänt innan och jag klarade mig då med. Lite så. Samma, liksom.
Jag har alltid hatat ordspråket "What doesn't kill you makes you stronger". Men jag börjar förstå det. Faktiskt.
Och därför kan jag väl publicera den där förbannade dikten som jag hållit så hemlig. Det är tre personer på denna planet som läst den, vilket är väldigt ovanligt eftersom jag oftast låter mina verk florera fritt när de väl ser dagens ljus. Men här är den i alla fall. Mest för att det ändå inte betyder något längre.
My tampered secret
Those hazel eyes are forever in my mind as the way I shiver when we're lip to lip I love the way you sneak up from behind and gently put your hand 'round my hip
It hurts to know you're not in love when I come alive in our embrace I wish you'd soar, high and above like I do when I see your face
Every lie builds a distance between us 'Cause it's not true I don't need you But for now I'll let this game seem genious Just like silly dreams of, I do
You want to know my secret? I think I do, love you
/Jenitz, starting a new
P.S Herregud! Jag har ju glömt berätta! Jag har påbörjat min ansökan till Musik&Eventarrangemang-utbildningen i Nkpg. Förstå lyckan om jag kommer in... Jag vill så gärna. Men det var det, så håll en liten tumme för mig. :)
Jag älskar dig. Det spelar ingen roll. Mellan raderna står det precis vad du vill. Så det spelar ingen roll. Vad ska jag säga? Vad kan jag säga? Kommer det göra någon skillnad? Fegt. Jävligt fegt. Jag hatar att jag känner som jag gör.
Dikten skulle aldrig publiceras. Men nu kan jag nog snart göra det ändå. Det gör ingen skillnad. Det är sjukt att det gör precis lika ont varje gång. Att man aldrig lär sig.
... så ska det vara Salem al Fakir. Det hade vart helt underbart om jag kunde skrapa ihop pengar till den 28 november. Då vill jag och Louise så gärna se honom på Foajébaren. Ingen som känner för att ge mig det i julklapp? Hehe. Jag blir typ kär av att se honom. Musik-kär. Jag blir lycklig av lite Salem, isn't it lövely?
Vad hände egentligen? Jag som sa att jag skulle ta en paus från hästarna. Nu sitter jag här, i huset vid stallet i Valler och är helt slut efter min andra arbetsdag. Jobbet i sig är inte så krävande. Jag har gjort det många gånger förut och nu har jag dessutom ett par extra händer till hjälp. Men med tanke på hur lite jag gjort det senaste, som arbetslös, så är detta ändå en rejäl omställning. Jag som inte red alls rider nu tre hästar om dagen och det är bara en del av allt som ska göras. Men det är skönt. Jag är trött och kan somna på kvällarna. Jag sitter inte längre uppe till fyra och tycker att det är helt normalt.
Det är faktiskt kul att vara här. Jag kan nästan säga att jag ser fram emot (?!) att Titti kommer hem imorgon. Den andra tjejen som jobbar här, Felicia, är jätte trevlig och det är kul att ha sällskap hela dagarna. Vi verkar ändå ha mycket gemensamt och tycker lika om många saker även utöver hästarna. Sen har vi ju en inackordering här i samma ålder som jag och Felicia, en tjej som heter Anna som verkar vara hur trevlig som helst. Kort sagt så känns det förvånansvärt bra att vara tillbaka!
Jag har dock ett stort svart moln på min annars så blå himmel. Min ögonsten Joyride blev såld i förrgår. Idag var vi på Ale-kliniken och fick honom besiktigad, utan problem. Så på fredag bär det av mot Stockholm, till hans nya hem. Det känns väldigt jobbigt att rida honom dessa dagar. Idag gick han så otroligt fint och tårarna började rinna på hästryggen. Vi har ju kommit så otroligt långt. Ska jag kasta bort allt det nu? Han är min räddning i allt jag gör, min eviga tröst. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska ta mig fram utan honom. Det måste gå. Jag vet bara inte hur. Vart ska jag gräva ner ansiktet och gråta ut när allt går åt helskotta, om inte i Jojjes man. Vem ska jag dela min lycka med, om inte med Jojje på en underbar galopptur i skogen, när hela livet bara flyter på? Vem ska jag fokusera på och kämpa för när jag behöver något annat att tänka på, om inte nya mål och tävlingar med honom, mitt hjärtas allra starkaste ljus. Jag är verkligen vilse just nu. Älskar dig... <3 /Jenitz
Det här är mitt andrum, min plats att låta hjärnan och händerna pränta ner det som läpparna inte kan forma. Vare sig det är lyckliga eller sorgsna ting så är det i alla fall sådant jag vill få ur mig. Jag hoppas du finner något att läsa som kan få dig att le eller kanske känna igen dig. Välkommen.
<3 <3 <3
Älskar dig... <3