Jenitz.blogg.se

Gårdakvarnar och skit ljuder just nu. Jag gillar den här stunden på morgonen, när jag redan vart ute och jobbat lite men sedan har tid att krypa ner i sängen en stund till, innan det är dags för frukost. Och vad är njutning utan bra musik.

Igår när jag kollade runt på facebook så såg jag något som stör mig, fast det inte borde göra det. Varför är det så? Något som är självklart och egentligen helt rätt, känns ändå och ligger och gnager. Är det så att man försöker skärma av sig från sanningen så gott det går, tills det bara inte går längre? Jag vet faktiskt inte.

I vilket fall. Det är dags att återigen damma av en gammal dikt. En av de allra första jag skrev. Nostalgi.

det står en ensam flicka här
hon ser honom försvinna
ser ni honom, han går ju där
hon försökte hans hjärta vinna

en evig eld i hennes bröst har brunnit
han som älskade henne så
men hennes drömmar har nu försvunnit
på grund av att han måste gå

en tår faller från flickans kind
se, han syns nu inte mer
gråten dunstar av en kylig vind
en sista tanke hon honom ger

det går en ensam pojke här
han lämnar allt han har
ser ni henne, hon står ju där
ett brustet hjärta han med sig tar

en evig gråt han håller inne
han vågar inte visa det
han känner allra innerst inne
på hennes känslor han gick bet

'vad finns det kvar att leva för?'
en sista suck han långsamt drar
'vem saknar om jag går och dör?'
men i hennes minne finns han kvar

/Jenitz