Jag vaknade i morse, spydde på hemmets fyra väggar och tog bilen ut till Säveån för lite seriös tankerensning. Kanske inte den bästa platsen men det är så fint därute så det går inte att låta bli. Och fasen vad skönt det var. Jag satt på en klippa i över en timma och bara stirrade ut på vattnet. Helt underbart... Nästan ett år har gått sen jag var där senast, men där ute var det precis som att tiden stått still. Skönt. Våren verkar äntligen vara på väg!
Hela min dag har haft ett genomgående tema. Oavsett vilken söt liten människa jag pratat med så har de vart samma tankar, både i skämtsamma toner och i djupare diskussioner och funderingar. Men det känns galet komiskt ändå. I wonder how, I wonder why, yesterday you told me 'bout the blue blue sky... Jag tror jag är trött. Tråkigt nog är jag för trött för att sova. Alltså blir det forsatt konverserande med diverse muppar.
Isolation is not good for me Isolation I don't want to sit on the lemon-tree I'm steppin' around in the desert of joy Baby anyhow I'll get another toy And everything will happen and you wonder
Just'e! Tusentals pussar och kramar till Bosse som fyller tjugo år ung idag. :D Hoppas du får en fin dag, en liten gåva fås vid nästa permision, som utlovat. ;)
Det här inlägget är ett sådant som hotar att bli fruktansvärt långt, om jag låter mig själv spinna på. Men jag ska försöka dra i tyglarna innan det blir en halv roman.
Igår träffade jag en gammal vän och även föredetta pojkvän, som jag inte sett på två år... Jag borde förstått att mötet skulle resultera i lite pikar mellan raderna för det som hände... Och en massa grävande i det förflutna, just eftersom vi inte setts på så länge. Jag satt där och insåg hur mycket som faktiskt hänt. Och om inte annat, hur otroligt mycket jag har förändrats på två år.
Den här människan har och har alltid haft förmågan att få mig att se allt på svart och vitt. Antingen är det eller så är det inte. På gott och ont. Återigen frågade han mig varför jag står ut med saker som jag inte borde stå ut med. Varför jag återigen befinner mig i en situation där jag styr in mina känslor på en väg som verkar totalt enkelriktad. Och inte vet jag. Jag hävdade bestämt att sitatuionen inte alls är lik den som jag var i, i våras. Han hävdade starkt motsatsen. Kanske är det så att man upprepar saker och ting, bara med olika personer och i olika stadier i livet. Har jag bara otur? Eller kommer det förändring? Hur länge vågar man vänta och hoppas? Kanske har man ett inrutat mönster och ett sätt att reagera på utan att man är medveten om det, som gör att man hamnar på liknande ställen hela tiden. Typ känslor som bara går åt ett håll... Enkeltriktat.
Kanske har jag äntligen fått en nära vän tillbaka. På vägen har jag lärt mig att man inte ska bli ihop med nära vänner. För hur mycket man än försöker så förstörs vänskapen när någon blir sårad. Och inte förrän nu, två år senare, kan jag till fullo förstå vad jag gjorde. Jag hade inget val och det finns inga bra sätt att göra det på. Men nu förstår jag.
Men nu är det vår i luften och det får mig att minnas massa annat. Och solen fyller mig med glädje! Så imorgon tänker jag åka ut antingen till Älvlea eller Säveån och bara njuta. Kanske ta några foton men mest bara njuta av solen och lugnet.
Jag vill spara massa pengar och resa till vintern, i gott sällskap. Thailand ligger högt på listan... Vem följer med mig till paradiset på jorden, där allt och alla bara är, bara funkar, andas och lever fullt ut...? /Jenitz
Till er som fundilerar på vad min annars-så-missuppfattade-tatuering står för... Det är detta det hela handlar om. Musik. Passion. Och en j-vla massa kärlek.
For some, music is not just a pasttime, It's an undeniable fact of living, A blissful slavery of mind, body, and soul. To rise above the ashes of mediocrity is rare, Yet the gift of song is freely handed out to anyone who cares to receive it, Instantly shattering our daily drudgery.
The path to pursue more than the usual, More than what is safe and known, Is wrought with time-sharpened jagged blades that cut deep, Blocking many from the road to something greater, Beyond the stunted imagination of their peers.
Within the veins of the few, Passion fills every sinew with a sweet unquenchable purpose, Calming the fear of those treacherous paths. Through each slice burns and bleeds, Still they take each cut And wear the scars with pride to signal their choice, That undying pursuit of greater joy within every chord.
Så går det några dagar. Så händer det saker, det samtalas och funderas. Och helt plötsligt funderar jag på att kanske rucka lite på min nyligen utlagda framtidsplan. Skjuta på allt lite till, njuta av annat lite till. Damn it, I don't know.
Igår sjöng jag högt på vägen till bussen... "Där jag gick sönder och gav bort mig själv till andra bit för bit När jag var klar fanns inget kvar, jag vände inåt och kom ut Som nånting, nytt nått ljust jag hade velat visa upp för dig Men du var färdig klar och vidare sa ”tack men nej” - Det här var åren när jag sa JA till allt utan förbehåll Det ledde bara till problem som var långt bortom min kontroll Linjen är tunn och alltid nära till allt som är grönt och grant Rim och reson, bot och bättring. Ge mig en chans till jag kan - Om några år kan vi springa på varann och säga "så illa kan det gå" Aldrig rätt tid, aldrig rätt plats. Aldrig rätt tid aldrig rätt plats. Det kommer aldrig finnas nått som heter rätt tid, rätt plats."
Det skulle ju bara inte funka utan musiken, inser jag för hundratusendegången i mitt liv. ^^ /Jenitz
Samma öron men med olika skäl In och ut bakom "hej" och "farväl" Krunegård följer mig, år efter år Läkt som ett ärr eller öppet blodigt sår
"Och jag var kär och du var kär Och jag stod här och du stod här Hisnande tankar som vi båda tänkte Jag tänker dom nu, men vad tycker du? Vad hoppas du? Vad önskar du vad vill du? Är du rädd? Är det så? Du är rädd? Du är rädd?
Om du är rädd, sluta med det Om du är bränd och rädd lägg av med det Lita på mig börja med det Lita på mig sen får vi se"
"Värsta störd, ha! Killen är helt skev. Det är mig dom kallar Smutser."
Vivere och jag hade precis kickstartat dagen på Espresso House när fick jag ett sms av Lontra, där hon bad mig ta med ett exemplar av Nöjesguiden till henne. Brevid mig låg en hel hög av denna vara, varav jag snabbt nappade åt mig två exemplar. Resterande tid av fikastuden spenderade jag sedan med att planlöst bläddra igenom tidningen i jakt på något intressant. Lite Salem, lite Name the Pet, lite av varje. Men höjdpunkten kom när jag slog upp sida 34 och såg en välkänd nuna i en reklamannons för Holmens Herrekipering. Vem, om inte Herr Harhjärta, Smutser, allas vår käre Kristian Anttila. Det om inget annat satte ett leende på läpparna.
Resten av dagen spenderades sedan med Cherry och Lontra på Franks efter att jag och Lontra vart och tagit emot nycklarna till hennes första egna lya. En fint val måste jag få säga och jag ser fram emot alla goa stunder som komma skall inom de fyra väggarna. :)
Vissa dagar hoppar tankarna runt så jag blir helt snurrig. Saker från mitt förflutna har kommit upp till ytan och det gör att jag (om)värderar det som är nu, vilket är både positivt och negativt på sina olika sätt. När det som är komplicerade känns så fantastiskt bra som de gör just nu, så har jag så svårt att greppa varför det då inte kan bli helt okomplicerat. Jag står fast vid att allt är så svårt som man själv gör det, varken mer eller mindre. Det är synd att min egen vilja och beslutsamhet inte alltid räcker till men man är inte alltid ensam om alla beslut, på gott och ont. Något annat jag tänkte mycket på det senaste är att... När jag sålde min häst så fick jag höra det vanliga, att det kommer kännas bättre med tiden och ett tag gjorde det nog det. Fast nu vet jag inte längre, för när jag verkligen tänker på det, så gör det bara ondare och känns mer och mer tomt för varje dag som går. Jag älskar min Joyride över allt annat och ingen människa kommer någonsin kunna ge mig det han gav mig. Jag drömmer om att han är min igen. En dag kommer han vara det.
Tills dess kommer jag sakna honom och älska honom på avstånd. Det lugnet och den tryggheten jag kände hos honom saknar jag med varje cell i min kropp och jag känner mig faktiskt vilsen. När allt ställs på sin ända vill jag bara åka ut till hans box och göra som jag gjort så många gånger. Begrava ansiktet i hans mjuka päls, känna hans mjuka mule mot min kind, hans varma andetag mot mitt hår och glömma världen. Nu är det bara såret i mitt hjärta som talar om för mig vilket misstag jag gjort. Min lilla Jojski-pojski. :) <3
Men innan jag lägger huvudet på kudden så vill jag bara tala om att jag är så glad. Den här dagen har gjort mig lycklig.
Imorgon är ännu en dag på Horse Show, ännu en dag fylld av skratt, underbara inköp, plats för drömmar och en arena med fullt ös. Och efter allt detta hägrar utgång, utgång, utgång. En hint, Pure Love - which we love! :D
Natt på er och tack till alla er som gjorde dagen helt fantastisk! Tomorrow's just a song away, a song away, a song away.
Du har absolut inte saboterat något. Jag hade misstankar om att det var någon annan som skrev och då hade jag inte sett så positivt på det. Men nu när jag vet så är jag snarare glad och smickrad över det du skriver. Musiken är en så stor del av mitt liv och det är kul att höra att du uppfattar mig som att jag menar det jag skriver för att det betyder något, för så är det verkligen. Men vi kanske inte behöver fortsätta diskutionen här. Du får gärna ta kontakt på annat vis, t.ex över fb, om du vill.
Till "en annan vandrare". Jag vet inte vem du är men jag skulle väldigt gärna vilja veta... Så jag skulle bli glad om du ville tala om vem du är. Angående din kommentar... Jag får känslan av att du känner mig i och med din frågeställning, stämmer det?
Hur som helst. Jag tvivlar ärligt talat inte det minsta på att jag skulle klara av att vara behövd. Jag kan inte påstå att jag har haft problem med det förr heller. När jag har starka känslor för någon så vill jag såklart att den personen känner ett behov av att vara med mig, precis som jag gör i den situationen. Och då menar jag behov av närhet, samtal, att dela saker och ting med varann, inte bara ett fysiskt behov. För det har tyvärr inte alltid med känslor att göra har jag fått lära mig. Små gester betyder så himla mkt...
Visst, jag är väldigt självständig som person och behöver få en viss del egentid. Men så är det väl för de flesta och det betyder inte att jag inte klarar av att kunna finnas där och vara engagerad i någon mer än mig själv. Tvärtom. Får jag min egentid så har jag sedan mer av mig själv att ge. Om det är så att du känner mig, och du känner mig såpass väl att du vet att jag kan ha svårt för att öppna mig, så handlar det om en ren fråga om tillit. Men det kanske inte behöver diskuteras offentligt över min blogg i så fall?
Det kan inte sägas nog. Men man vet inte förrän man givit allt en ärlig chans. Något som börjar bra kan sluta dåligt, lika väl som att något som börjar dåligt kan bli bra och fint i slutändan. Annars finns ju risken att man går runt och undrar hur det kunde ha blivit. Försöker man, då vet man ju i alla fall oavsett hur det slutar. För mig chansar jag hellre än att gå runt och undra. Men det är sällan eller aldrig bara mitt beslut... Inte sant?
Det blev ett långt svar men du berörde ett ämne som cirkulerar mycket i mitt huvud för tillfället. Så mycket av "svaret" kanske är irrelevant, men det hoppas jag ni läsare kan leva med.
Tala gärna om vem du är, jag har en aning men vill gärna vara säker. No hard feelings. :)
Iband känns det som att hela jag har hamnat i ett enda stort moment 22. Den närmsta tiden, eller egentligen resten av året känns relativt planlagt och vissa perioder ganska uppbokade. Jag lever helt enkelt som jag alltid gjort, alltid på språng och alltid massa saker på g. Ändå börjar jag känna mig uttråkad. Blir det inte mer än såhär? Allt känns som en enda lång väntan på de stunder som är roliga och vackra. Men tiden där emellan är som ett kargt ingemansland och jag avskyr att befinna mig där. Så då längtar jag ännu mer efter de saker som komma skall.
Inatt drömde jag. Det var inte fiktion utan snarare något ur det förflutna. När jag började vakna försökte jag bara somna om, desperat. Jag saknar känslan av att tillhöra någon, att vara behövd och att få någon att le bara genom att... bara vara. Dom säger att kärleken ska vara enkel, men är den någonsin det? Vad jag vill minnas så var den det inte ens när jag tillhörde någon som älskade mig mer än vad han älskade sitt eget liv. Inte ens då var det en dans på rosor. (alphine.blogg.se - det var längesen nu, men först nu förstår jag.)
Nu längtar jag efter att få ta del av någon annans liv. Samtidigt på andra sidan atlanten, finns någon som tycker att jag hör hemma där. Men det jag vill ta del av finns inte där, utan här hemma. Vi sitter i samma båt till syvende och sist. Eller snarare likadana båtar. Hade det vart samma båt så hade det ju inte funnits något problem.
Men i alla fall. För att undvika detta ingemansland som framkallar dessa paradoxer och moment 22 så står följande på dagordningen över Jenitz's 2010: Horseshow, utgång, provridning, Clinic i Stenungssund "Framgångsrik Tävlingsryttare", Lundsbrunns Spa, middag på Chez med folket(?), träningar, divison 1 dressyr, roadtrip till huvudstaden, fortsättning division 1 (förhoppningsvis även finalen), fylla 20 år ung. Utöver hoppas jag på massvis med spelningar, weekend i Rom, festival (Peace and Love?) och att bli antagen på utbildningen i Nyköping. Och lite annat som kanske är mindre smidigt att deklarera officiellt.
Hur som haver, jag är uttråkad. Vissa saker står still, trampar vatten, tar energi. Och tillslut får väl även jag själv erkänna att jag, trots mitt alteregos invändningar, inte är konsekvent nog. Alls. Det är alltid så att det kan gå åt helvete. Alltså är det fullkomligt ologiskt att säga nej innan, för att det eventuellt kan gå åt helvete. Den som aldrig vågar, vinner heller aldrig.
Isn't it strange. How we all get a little bit weird sometimes.
Getting rid of some of the weight on my shoulders. Thank you Gray! Visitwww.grahamsandra.se. När jag ändå är inne på förändringens spår så vandrar jag en bit till och på torsdag ska jag shoppa lite... Det känns som att nystarten är i full gång igen! Det är helt underbart. Steg för steg, och svårare förändringar får blandas med lättare, roliga sådana!
"Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv." Våga ge det en chans. Det värsta som kan hända är att det går åt helvete men i bästa fall vinner vi allt. "You don't know what you've got, 'til you're missing it alot."
Frågan börjar bli uttjatad men... När ska det sluta snöa?! Jag har aldrig längtat så mycket efter våren som jag gör nu. Tänk att få känna solen värma, höra fågelsång, byta ut alla tjocka kläder mot ett par tights, skinnjacka och converse... Pretty, pretty please, jag orkar inte med vintern längre. Jag vill springa runt med kameran runt halsen och fota solsken, blomknoppar och leenden. Jag vill vara kär och galen, lycklig och varm, gå på spelningar och sitta på uteservering och äta sushi på Lejontrappan! Pretty, pretty please, ge mig! Men nej... Imorgon ska jag skotta snö. Och fortsätta skotta lite mer snö. Och bli kall och blöt och bara längta efter en varm dusch och en varm kram. Och våren. Jag kommer fortfarande längta efter våren. /Jenitz
Det här är mitt andrum, min plats att låta hjärnan och händerna pränta ner det som läpparna inte kan forma. Vare sig det är lyckliga eller sorgsna ting så är det i alla fall sådant jag vill få ur mig. Jag hoppas du finner något att läsa som kan få dig att le eller kanske känna igen dig. Välkommen.
