Jenitz.blogg.se

You don't stand out, but you don't fit in. Weird. 

Iband känns det som att hela jag har hamnat i ett enda stort moment 22. Den närmsta tiden, eller egentligen resten av året känns relativt planlagt och vissa perioder ganska uppbokade. Jag lever helt enkelt som jag alltid gjort, alltid på språng och alltid massa saker på g. Ändå börjar jag känna mig uttråkad. Blir det inte mer än såhär? Allt känns som en enda lång väntan på de stunder som är roliga och vackra. Men tiden där emellan är som ett kargt ingemansland och jag avskyr att befinna mig där. Så då längtar jag ännu mer efter de saker som komma skall.

Inatt drömde jag. Det var inte fiktion utan snarare något ur det förflutna. När jag började vakna försökte jag bara somna om, desperat. Jag saknar känslan av att tillhöra någon, att vara behövd och att få någon att le bara genom att... bara vara. Dom säger att kärleken ska vara enkel, men är den någonsin det? Vad jag vill minnas så var den det inte ens när jag tillhörde någon som älskade mig mer än vad han älskade sitt eget liv. Inte ens då var det en dans på rosor. (alphine.blogg.se - det var längesen nu, men först nu förstår jag.)

Nu längtar jag efter att få ta del av någon annans liv. Samtidigt på andra sidan atlanten, finns någon som tycker att jag hör hemma där. Men det jag vill ta del av finns inte där, utan här hemma. Vi sitter i samma båt till syvende och sist. Eller snarare likadana båtar. Hade det vart samma båt så hade det ju inte funnits något problem.

Men i alla fall. För att undvika detta ingemansland som framkallar dessa paradoxer och moment 22 så står följande på dagordningen över Jenitz's 2010:
Horseshow, utgång, provridning, Clinic i Stenungssund "Framgångsrik Tävlingsryttare", Lundsbrunns Spa, middag på Chez med folket(?), träningar, divison 1 dressyr, roadtrip till huvudstaden, fortsättning division 1 (förhoppningsvis även finalen), fylla 20 år ung. Utöver hoppas jag på massvis med spelningar, weekend i Rom, festival (Peace and Love?) och att bli antagen på utbildningen i Nyköping. Och lite annat som kanske är mindre smidigt att deklarera officiellt.

Hur som haver, jag är uttråkad. Vissa saker står still, trampar vatten, tar energi. Och tillslut får väl även jag själv erkänna att jag, trots mitt alteregos invändningar, inte är konsekvent nog. Alls.
Det är alltid så att det kan gå åt helvete. Alltså är det fullkomligt ologiskt att säga nej innan, för att det eventuellt kan gå åt helvete. Den som aldrig vågar, vinner heller aldrig.

Isn't it strange. How we all get a little bit weird sometimes.

/Jenitz