Jag saknar att dansa helt enkelt. Sure, jag älskar att stå på ett hett dansgolv i stan och bara släppa loss. Men det jag verkligen saknar är en grupp, att vara helt synkade, att kämpa tillsammans genom svettiga danssalar och snurra in i speglar och varann. Och slutligen, att stå på scenen ihop, inför en fullsatt lokal och sätta vårt nummer på varje ton, i varje rörelse. Det går inte att beskriva den känslan. Nån gång ska jag få in nåt av mina nummer på datorn så jag kan slänga upp det här. Men just nu ligger det nerpackat i nån låda hos pappa.
Varför jag fick denna invigelse är väl för att jag sitter och kollar på So you think you can dance. Ashley och Ade gjorde precis en contemporary performance till låten Cosmic love. Ett nummer som faktsikt rörde mig till tårar. Det var det vackraste jag sett på länge. Försöker hitta det på youtube men det går inge vidare. Nån som vet?
För övrigt så kom jag på att jag glömde slänga upp en bild på min nya kärlek, my new killer heels. Jao, jag är bra materialistisk sometimes. Here they are! Vinkeln gör dock inte klacken rättvisa :(
Vad annars... jag är galet trött. Både fysiskt och mentalt. Efter halvtidsjobb och ridning av två hästar är jag närmare halvdöd. Och imorn är det detsamma, fast tre hästar... Dagen efter åter två hästar, men en på ordentlig träning. Hmm, musklerna hålls igång iaf, de e nice.
Och i helgen har jag en överraskning planerad. Mwih!
/Jenitz Och du, jag hoppas vi ses snart igen och iaf några gånger till... Känns som en dipp nu, hoppas jag har fel. <3
Nu när allt födelsedagsfirande är över för i år vill jag bara skicka ut mitt allra störstaste tack till alla ni som grattat mig, kramat mig, skrattat med mig, gett mig fina presenter och allt ni visat och gjort för att förgylla mitt 20e år! Älskar er!
Till er andra säger jag bara SYYYYND! Ni missade något.
Underbar kväll igår för övrigt. Efter firande hos pappa med underbart sällskap så drogs man in till stan för en öl eller tre med Dani och Lontra. Sjukt nice, kärt återseende och galet många skratt! :D Sen skuttade jag vidare till en svart audi och fick skjuts hem o sådära...
Först en tiiiidigt tur till stallet. När klockan var tio hade jag redan vart ute o skogen och klättrat med Ramina OCH hoppat Timjan på fältet. Positivt överraskad av båda! Ramina skötte sig som en ljus och Timjan hoppade luftigt över hinder på en meter. Språnget var nog närmre 1,20 högt, enligt ögonvittnen A.M. Det gillas!
Dagen spenderades sedan i stan, inhandling av ett par nya high heels och bild kommer, jag lovar! Sedan ett sista möte med min jobbcoach. Pepp!
Kvällen bjöd på fördrink hos A.M och sedan drog vi alla (jag, A.M, A.J och K.V) till Lysegårdens golfklubb för en kväll fylld av bbq buffé, trubadur, gott att dricka och många, många goa skratt. Ibland undrar jag hur jag haft sån tur att stöta på så underbart härliga människor. Idag var helt enkelt en braaaa daaaag! Bättre hästfolk får man fanimej leta efter.
Moving on. I can not live in the past, contemplating things I've done or things that've happened, that I can not change. So I look forward, hoping for good things to come and focusing on the present which is the only thing I can control. What I do and say in every moment. We all make mistakes. We're all just human. There is no way to make it undone apart from apologizing, forgiving, learning from your mistakes and to have hope. So, that's that. /J
I över en vecka har jag passat huset och stallet utanför Kungälv. En hel vecka i lugn och ro, med vänner, utan dator och andra störande moment. Underbart!
Det har hänt både bra och dåliga saker. Mest bra. Jag har fyllt tjugo! Wiih! Det hade kunnat vara en perfekt dag men tyvärr blev det inte så. Vädret svek mig, vett och förnuft från någon jag trodde var en vän svek mig. Men gjorde inte så jättemycket ändå. Lontra ställde upp som räddaren i nöden och lånade ut sin lägenhet, så vi fick en fantastisk kväll ändå. Med tiden ser man vilka som är ens riktiga vänner och de personerna fick mig att le och skratta på min dag.
Dagen efter blev dock perfekt. På ALLA sätt. Vi grillade hos mamma och hade mys med familj och nära släkt. När folk började dra sig tillbaka kände jag rastlösheten sätta in och skickade iväg ett mess till Soul. Och så blev kvällen våran kväll! Några glas gott på Viktoria, lite nachos, en promenad, några timmars dans och drinkade och sedan en bussfärd mot Torslanda där några sms gjorde mig sprudlande glad! Någon jag trodde jag tappat visade sig igen!
Veckan i stallet fortsattte sedan, trots att familjen kom hem. Jag stannade lite till, red hästarna, åt god mat och ett glas vin, pratade en massa, sov lite, red igen, satt och pratade en hel dag och avslutade med sushi. Underbart, igen!
När jag inte trodde att det gick att toppa så blev kvällen perfa med mitt Körsbär. Vi slängde oss på en picknickfilt o Slottskogen med en flaska skumpa och lite annat smått och gott. Och jag fick den grymmaste 20 års presenten. Tack! Dock kom regnet. Lontra ringde och räddningen blev en fika på CT24 (gamla Tintin, vad hände där?). Och så kom besvikelsen över mig igen, över någon jag trodde var en vän. Som sagt, med tiden lär man sig vilka som finns där och vilka som inte gör det.
Jag känner mig ganska trött... och lite vilsen. Jag tänker så mycket så huvudet känns tungt mest hela tiden. Så mycket att jag blir trött på mig själv för att jag inte kan sluta tänka. Jag hatar att inte förstå. Att inte få förklaring.
När ska ni lära er att sanningen aldrig gör lika ont som en lögn? Varför ska det vara så svårt att bara säga som det är istället för att hitta på massa ursäkter, eller inte säga något alls, låta allt rinna ut i sanden och låtsas som ingenting?
Jag blir knäpp!!!
...och irriterad på mig själv för att jag inte bara kan skita fullständigt i det. Bläh!
Jaja, på't igen nästa år... Min magkänsla stämde bra i alla fall, alltid något. Fan också... =( Då blire iaf till att leta lägenhet i Göteborg då! Flytta hemifrå, yes yes yes!
Gnägg! Jag är ju sådär äckligt duktig och har inga ovanor eller beroenden så som rökning, snusning, för mycket supande, kaffedrickande (även om jag gärna tar en kopp mer än ofta så har beroendet uteblivit, crazy shit I know!)... Något som jag dock försökt sluta med en gång eller två är hästarna. Och jag har väl bara fått inse att det inte går. Det är inte en hobby, det är en livsstil. Men det är sant. And that's that.
Det har vart en underbar dag. Och just nu verkar livet bara flyta på, utan större hinder. Jag hoppas fortfarande på massa saker och har höga förväntningar på ytterligare några saker. Men inget som jag känner att jag dör av, om det inte blir av. And I like it!
Miss T överträffade mina förväntningar..! Och buset själv och hennes fina mor gav mig dagens dos av skratt och leenden.
Jag känner mig nästan äckligt optimistisk just nu, men jag samlar på mig så även de dagar med dalar mellan topparna går förbi utan vidare betydelse. Sådäså!
Och hur toppar men en sån här dag bättre än med grillning, gin fizz, halvt vattenkrig, ett körsbär och en söt film? Nä, just de, no can be done. :)
Efter några fartfyllda dagar så finner jag mig själv sittandes i min soffa, klickandes in och ut på olika sidor om och om igen. Fruktansvärt rastlös. Solen skiner och jag vill ut och hitta på något! Åhh, det är så fruktansvärt tråkigt att bara sitta hemma!
Och vad fasen ska man hitta på på midsommar? Alla försvinner ju åt alla olika håll. Vad ska jag hitta på? :S
Födelsedagsfirande och en helt underbar eftermiddag, kväll, natt, morgon och fortsatt dag ute på Gullholmen i västkustens skärgård. Badabababa, I'm lovin' it. A great evening!
Mitt första minne av pappa är i en sjukhussal på Sahlgrenska. Han i vita sjukhuskläder, jag med ena näven krampaktigt om ett pärlarmband jag gjort till honom. Jag var drygt tre år gammal och minns att han grät, och att jag blev blyg och rädd och gömde mig bakom mammas ben. Och jag minns rivna morötter i lunchbuffén, och lukten av läkarsprit. Mars, 1990.
Några månader innan jag föddes råkade pappa ut för en mc olycka. Han var på väg hem från jobbet och körde på huvudleden mot sitt bostadsområde på Hisingen. Vid en utfart från en parkering saktar en bil in för att ge pappa företräde. Men utan förvarning lägger föraren sig sedan på bromsen. Pappa är så nära och hinner inte ens bromsa utan smäller rakt in i sidan på bilen med motorcykeln, medan han själv kastas handlöst över bilen och landar på andra sidan... på asfalten... med nacken först. Att han inte dog där och då är för alla inblandade ett mysterium. Han minns en förbipasserande kvinna som stannade kvar i väntan på ambulans. Sedan bleknar minnena för några veckor fram i tiden.
1994
Mitt andra minne av pappa är från hans lägenhet i Kärra. Jag sitter på badkarskanten och iaktar pappa iklädd en nack krage. Han vill förklara varför han har den och visar att han bara kan vrida huvudet till ett visst läge innan nacken låser sig. Han vrider för långt, och nacken låser sig.
Sjukvården pappa fick var under all kritik. Trots kroniska sympton, ständig smärta och ett tjugotal operationer så hittades ingen direkt orsak... Förrän tre år senare. Då jag har mitt första minne av pappa. Tre år efter olyckan upptäcks en fraktur på en av de översta nack kotorna. Tre år och nya operationer. Ett ryck ett fel håll och pappa hade blivit förlamad från nacken och ner. Återigen, att pappa idag står på benen och endast har de (i sammanhanget) lindriga biverkningar han har, det är ett under. 1995 Något år senare minns jag ett rakat huvud och ett stort ärr. Och sårskorpor, efter en hjärnoperation. Jag förstår inte varför dom skurit i pappas huvud. Men jag vet att han har ont.
Whiplash. En term. Men jag tror inte många vet vad det innebär. Jag har levt bredvid en person med whiplash i tjugo år och jag förstår det ännu inte till fullo. Nervskador, nedsatt funktion i vissa koncentrations stadier. Minnesbortfall. Ständig, kronisk värk i kroppen. Min pappa är en fighter. Så enkelt är det.
2010
En närstående till en vän till mig har hamnat i ett fruktansvärt orättvist läge i livet. En mc olycka. Det går inte att greppa hur snabbt livet kan ställas på ända. När jag har berättat för pappa så har samtalen gått över till hans olycka som är så skrämmande lik. Om hur lätt man glömmer av att vara tacksam för att man fått livet tillbaka, och istället ser på allt man förlorade där och då.
Vi är så bra på att klaga över allt, vara bittra och olyckliga. Men ibland måste vi för fan stanna upp och se på allt vi har. Vänner, familj, människor som älskar en. Och vi lever.
Det senaste jag lärde mig när det kommer till att "lära sig av sina misstag" är att leva i nuet. Jag är fenomenal på att älta det förflutna och vara paranoid och orolig över framtiden. Men varför slösa energi och styrka på sådant jag ändå inte kan rå för. Man borde lära sig att lägga allt krut på nuet och njuta av de små sakerna i livet. Tänk om imorgon är den sista dagen. Vad skulle du göra? Vad skulle du säga? Jag vet vad jag skulle göra och säga.
Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.
- Isn't it hard, standing in the rain Yeah you're on the verge of going crazy and your heart's in pain No one can hear, but you're screaming so loud You feel like you're all alone, in a faceless crowd
Isn't in strange How we all get a little bit weird sometimes
Sitting on the side, waiting for a sign, hoping that my luck will change Reaching for a hand that'll understand Someone who feels the same When you live in a cookie cutter world being different is a sin So you don't stand out, but you don't fit it Weird. -
Idag åkte jag och pappa till Nyköping inför min intervju på Campus imorgon. Om jag överlever nervositeten och faktiskt klarar av att vakna imorn bitti. Oavsett... På vägen upp tog vi en avstickare åtta mil norrut, till Tumba, och hälsa på min gamla häst Joyride som jag sålde i höstas. Med risk för grov underdrift så var det ett kärt återseende.
14/6 00:48
Jag är såååå trött. Men jag har haft så fruktansvärt roligt hela dagen lång på Campus Nyköping idag! Vi fick information, hade några grupplekar, hade personlig intervju, fick presentera oss en och en inför varann och avslutade med att delas in i åtta grupper för ett stort grupparbete som sedan redovisades som slut på dagen. Och vi stod på scen och sjöng.. Om Luleå... Och vårt nyskapade event Luleå Open Vinterfestival. ^^ Längesen jag skrattade så mycket med så många härliga människor. Underbart att träffa så många likasinnade men med så olika bakgrunder och erfarenheter! Och så sprang jag ju in i Ida-Lee med, otippat! :D
Nu ska jag soooova så sjukt gott! 100 sökande på 30 platser... Håll tummarna. Mitt hopp svajar lite men den som lever får se. :)
I don't want to be a burdon. A lump on you back or anything that weighs you down. But never have I been so certain. I stand my ground 'cause... All I think about is you. My Valentine.
Rubriken säger väl ungefär så mycket som jag kan säga. Jag vill, vill, vill. Men jag är så rädd och osäker. Men nu skiter jag i det, nu ska jag våga. Nästa gång. Friskt vågat, hälften vunnet. Oavsett så får jag ju veta, vare sig det blir bra eller dåligt. Jag blir typ halvt förtrollad och vill inte låtsas som ingenting. Usch, jätteläskigt ju.
I år hade vi inte alls planerat att åka till Apslätten, som vi försökt planera in så många år tidigare. Ändå blev det helt spontant några timmar på Picknickfestivalen där. Finally. Dock utan picknick. Men detta bekräftar bara min idé om att det inte är någon idé att försöka planera för mycket. Spontanitet - jajjemensan! Jag och körsbäret avslutade vår dag tillsammans med suuuushi, namnam! Jag styrde sedan kosan mot Soulmate och Mad House. Väl där åt vi lite paj med la familia, innan vi drog in till staden. Kvällen bjöd på en väldigt mysig promenad som gjorde mig varm i hjärtat... Massa ord och tankar om framtiden, det förflutna, resor (Thailand may be) och lite annat om lite allt möjligt. Ännu en mycket bra dag är till ända! /Jenitz
Det här är mitt andrum, min plats att låta hjärnan och händerna pränta ner det som läpparna inte kan forma. Vare sig det är lyckliga eller sorgsna ting så är det i alla fall sådant jag vill få ur mig. Jag hoppas du finner något att läsa som kan få dig att le eller kanske känna igen dig. Välkommen.
