Wasteland
Jag stod på mitt tåg och tittade in i vagnen på spåret bredvid, en dubbeldäckare mot Stockholm. Blicket drogs mot mittensätena och där landade min blick på den finaste killen jag sett på länge. Vackra linjer, mörka jeans, en grå hoodie och ett riktigt killer smile. När mitt tåg ryckte till och började rulla insåg jag att han inte alls satt där, det var bara en bild från mitt inre, ett minne från en annan resa. Men det var fortfarande den finaste killen jag sett på länge. Och jag föll. Jag önskar är att han gjorde detsamma, att han en dag faller med mig och inte från mig. För jag vill inte minnas hur ont det gör att landa ensam. Men ibland känns det minnet farligt nära...
