Dressyrbanan är åter intagen!
Ramina och jag gjorde vår debut tillsammans på dressyrbanan idag. Mitt fokus börjar komma tillbaka, tävlingsinstinkterna med och Ramina... Ja hon älskar ju att få visa upp sig!
Jag blir ständigt impad av lilla Ramina. Det är ungefär två år sedan hon var på tävlingsbanan sist, ett halvår sedan hon fölade och tre månader sedan hon började bli seriöst igångsatt. Det - inräknat med en riktigt dåligt arrangerad framridning där över tio ekipage fick vistas samtidigt, vilket innebar att man fick leta luckor istället för att kunna rida fram och igenom hästen - gjorde att jag blev rätt förvånad över resultatet... En ganska spänd Ramina och en minst lika nervös Jenitz knåpade ihop 63,92%.
Stolt, och peppad inför hösten. Detta är bara början. Nu ska vi bara få ut matte Martinsson på banan med, så är vi snart ett oslagbart litet team. ;)
Conrad var såklart med på ett hörn i stallgången. Och när vi väl var hemma igen var det dags för lillkillen att flytta hemifrån och ut på lösdrift med tre andra buspojkar! Riktigt kul att se, men hjärtskärande att komma hem till en orolig Ramina som inte förstod vart sonen tagit vägen. Phew...
Hästarna... Utan dom skulle jag inte stå där jag står idag. Inte... en... chans!
Dagens kram till Anna, för all hjälp och peppning. Och för den underbara damen du har!
/Jenitz
Jag blir ständigt impad av lilla Ramina. Det är ungefär två år sedan hon var på tävlingsbanan sist, ett halvår sedan hon fölade och tre månader sedan hon började bli seriöst igångsatt. Det - inräknat med en riktigt dåligt arrangerad framridning där över tio ekipage fick vistas samtidigt, vilket innebar att man fick leta luckor istället för att kunna rida fram och igenom hästen - gjorde att jag blev rätt förvånad över resultatet... En ganska spänd Ramina och en minst lika nervös Jenitz knåpade ihop 63,92%.
Stolt, och peppad inför hösten. Detta är bara början. Nu ska vi bara få ut matte Martinsson på banan med, så är vi snart ett oslagbart litet team. ;)
Conrad var såklart med på ett hörn i stallgången. Och när vi väl var hemma igen var det dags för lillkillen att flytta hemifrån och ut på lösdrift med tre andra buspojkar! Riktigt kul att se, men hjärtskärande att komma hem till en orolig Ramina som inte förstod vart sonen tagit vägen. Phew...
Hästarna... Utan dom skulle jag inte stå där jag står idag. Inte... en... chans!
Dagens kram till Anna, för all hjälp och peppning. Och för den underbara damen du har!
/Jenitz
