Söndagsmiddag!
Jag och Lontra har en ny tradition! Jag säger ny för att den ersätter såna vi haft innan...
Läskedrycksflaskorna med flummiga stödord, en gång i veckan under högstadiet.
Två-för-en fika med Enjoy-guiden (vilket självklart innebar att vi fikade två gånger på rad per gång).
I alla fall, söndagsmiddag är det nya helt enkelt. Och vi är grymma. Japp. Grymmmmmmma.
Lasagne med sallad, fetaost och ett glas vitt.
Sådana här dagar bara älskar jag allt.
Och... uhm. Fine. Mitt huvud har vart kaos några dagar men nu börjar stormen ebba ut. Och jag tänker mer och mer på någon. Det är läskigt för återigen är jag rädd för att snubbla på mina egna fötter. Men det ska inte hända, det har jag bestämt. So, time will tell, I suppose. Så vare bara de där med tålamod med. Det är ju bara så skrämmande när det inte bara är upp till en själv. När man inte är ensam om att styra över vad som kommer hända. Well well...
Att våga är att förlora fotfästet för en stund.
Men att inte våga är att förlora sig själv.
/J
