Snörvel, snörvel.
Jag hann inte mer än börja tillfriskna från förra förkylningen innan nästa slog till. Så nu sitter jag här igen och hostar som en galning, omgiven av pappersnäsdukar, Ipren och nässpray. Woho!
Roadtrip
I torsdags åkte jag och Vivere ner till Laholm för att hälsa på en vän. Det blev en skön roadtrip med många, många goda skratt.
Ibland är det en sån befrielse att bara få komma hemifrån och släppa allt för några timmar. Jag behövde det verkligen. Hemresan blev dock lite ångestladdad. Vi hann inte mer än sätta oss i bilen innan vi började prata om mer djupa saker. Till en början pratade vi med leenden och entusiasm men så blev jag mer och mer tyst. Och när jag väl öppnade munnen igen så var det med tårar strömmande ner för kinderna. Det behövdes kanske, att få släppa ut vissa tankar lite. Jag är bara glad att jag har den vännen jag hade bredvid mig som alltid ger mig hopp och styrka att tänka framåt. Vi tar oss igenom det och jag känner att jag inte är ensam. Tillslut log jag igen och hade en ny beslutsamhet i hela kroppen. Jag går min väg och det som händer, det händer. Jag kan inte göra mer än att vara mig själv och i vissa situationer räcker det inte till, men då får det vara så.
What doesn't kill you makes you stronger, right?
Ibland kan jag bara önska att saker inte var så komplicerade. Det är precis så svårt som man själv gör det och det finns människor som verkar göra det svårare än det behöver vara. Men jag försöker så gott jag kan, tills min gräns är nådd.
Om du bara kunde se det på samma sätt som jag gör...
Mot slutet av hemresan började det snurra ordentligt i huvudet på mig. Något från det förflutna pockade på min uppmärksamhet och jag tror inte jag vet riktigt hur jag ska hantera det. Jag trodde det låg bakom mig men kanske blir jag tvungen att rota lite mer i det. Jag vet inte. Det får tiden utvisa helt enkelt, för enbart mina tankar kan ändå inte lösa något.
Nu väntar jag på att pappa ska höra av sig... Vilken dag som helst. Jag saknar mina älsklingar Ezra och Pepsi och vill gärna bli hämtad nu, nu, nu!
/Jenitz
Roadtrip
I torsdags åkte jag och Vivere ner till Laholm för att hälsa på en vän. Det blev en skön roadtrip med många, många goda skratt.
Ibland är det en sån befrielse att bara få komma hemifrån och släppa allt för några timmar. Jag behövde det verkligen. Hemresan blev dock lite ångestladdad. Vi hann inte mer än sätta oss i bilen innan vi började prata om mer djupa saker. Till en början pratade vi med leenden och entusiasm men så blev jag mer och mer tyst. Och när jag väl öppnade munnen igen så var det med tårar strömmande ner för kinderna. Det behövdes kanske, att få släppa ut vissa tankar lite. Jag är bara glad att jag har den vännen jag hade bredvid mig som alltid ger mig hopp och styrka att tänka framåt. Vi tar oss igenom det och jag känner att jag inte är ensam. Tillslut log jag igen och hade en ny beslutsamhet i hela kroppen. Jag går min väg och det som händer, det händer. Jag kan inte göra mer än att vara mig själv och i vissa situationer räcker det inte till, men då får det vara så.
What doesn't kill you makes you stronger, right?
Ibland kan jag bara önska att saker inte var så komplicerade. Det är precis så svårt som man själv gör det och det finns människor som verkar göra det svårare än det behöver vara. Men jag försöker så gott jag kan, tills min gräns är nådd.
Om du bara kunde se det på samma sätt som jag gör...
Mot slutet av hemresan började det snurra ordentligt i huvudet på mig. Något från det förflutna pockade på min uppmärksamhet och jag tror inte jag vet riktigt hur jag ska hantera det. Jag trodde det låg bakom mig men kanske blir jag tvungen att rota lite mer i det. Jag vet inte. Det får tiden utvisa helt enkelt, för enbart mina tankar kan ändå inte lösa något.
Nu väntar jag på att pappa ska höra av sig... Vilken dag som helst. Jag saknar mina älsklingar Ezra och Pepsi och vill gärna bli hämtad nu, nu, nu!
/Jenitz
