...fortsättning följer...
Det sista som knyter an till mitt förra inlägg är min lilla dam i Linnéstan. Hon är närmare 80 år and still going strong. Och hon pratar alltid minnen med mig. Hur det var förr när hennes äldre generationer levde. Hur viktiga minnena är även om man inte ska leva i det förflutna. Hon säger alltid att hon är tacksam för allt hon fått. Barn, barnbarn och barnbarns barn. Hon säger alltid att hon är tacksam för varje dag och får vakna upp och ha alla sinnen i bruk. Och hon tänker njuta av den tiden hon har kvar.
Ingen främling har någonsin öppnat sig så och visat mig sådan enorm tacksamhet som hon gör. Det är svårt att förklara med ord för dem som inte sett den sortens uppskattning. Men den rör mig på djupet så till den grad att jag ofta blir tårögd i hennes sällskap. Som idag. När jag hittade hennes vigselring som hon tappat bort för fjorton dagar sedan. Då blev hon så glad så hon knappt kunde sitta stilla. Och då känner jag mig dum för att jag gnäller och inte uppskattar att jag har så mycket och dessutom har hela livet framför mig.
För att knyta ihop denna säck...
På grund av dessa tre saker (filmen, boken och min lilla dam) så har jag tänkt mycket de senaste dagarna. Om jag skulle dö imorgon, vad skulle jag ångra? Eller om de som står mig nära skulle försvinna, vad kommer jag ångra att jag inte gjort? Vad händer med allt det där som aldrig blir sagt?
Tar jag vara på allt det som är fint, eller fokuserar jag för mycket på det förflutna och på det som suger det goda ur livet? Antagligen, ja. Och det skäms jag för. Jag skämdes när jag läste boken med. Jag skäms för att jag är så förbannat bortskämd, med fler hem än jag kan räkna på en hand, fler otroligt nära vänner än jag någonsin kunnat önska. Och jag skäms för att så många andra i min närhet gör precis som jag. Vi uppskattar inte allt det vi har.
Det är så jävla sant, ursäkta språket. Men man saknar det fanimej inte förrän det är för sent. Jag hoppas vi tänker på det. Innan det är för sent. För det är inte alltid man får en andra chans.
Jag har makten att göra vad jag vill av mitt liv. Och jag tänker skärpa till mig och uppskatta och njuta av saker och ting. Jag vill inte sitta där en dag och ångra allt jag aldrig gjorde. Jag vill kunna berätta om allt jag faktiskt gjort, allt jag vågat och alla som kantat min väg. För att de förtjänat att göra det. Och för att de också lärt sig att uppskatta livet istället för att klaga mer än rättfärdigat. Det finns många som har det så mycket värre. Det får vara jobbigt ibland, ett tag, men sen får man rycka upp sig igen! Det låter klyschigt, men det är sant. Som så många klyschor faktiskt är. Sanna.
Nog med tankar för ikväll. Speciellt från mig som aldrig tänker. ;)
/Jenitz
Ingen främling har någonsin öppnat sig så och visat mig sådan enorm tacksamhet som hon gör. Det är svårt att förklara med ord för dem som inte sett den sortens uppskattning. Men den rör mig på djupet så till den grad att jag ofta blir tårögd i hennes sällskap. Som idag. När jag hittade hennes vigselring som hon tappat bort för fjorton dagar sedan. Då blev hon så glad så hon knappt kunde sitta stilla. Och då känner jag mig dum för att jag gnäller och inte uppskattar att jag har så mycket och dessutom har hela livet framför mig.
För att knyta ihop denna säck...
På grund av dessa tre saker (filmen, boken och min lilla dam) så har jag tänkt mycket de senaste dagarna. Om jag skulle dö imorgon, vad skulle jag ångra? Eller om de som står mig nära skulle försvinna, vad kommer jag ångra att jag inte gjort? Vad händer med allt det där som aldrig blir sagt?
Tar jag vara på allt det som är fint, eller fokuserar jag för mycket på det förflutna och på det som suger det goda ur livet? Antagligen, ja. Och det skäms jag för. Jag skämdes när jag läste boken med. Jag skäms för att jag är så förbannat bortskämd, med fler hem än jag kan räkna på en hand, fler otroligt nära vänner än jag någonsin kunnat önska. Och jag skäms för att så många andra i min närhet gör precis som jag. Vi uppskattar inte allt det vi har.
Det är så jävla sant, ursäkta språket. Men man saknar det fanimej inte förrän det är för sent. Jag hoppas vi tänker på det. Innan det är för sent. För det är inte alltid man får en andra chans.
Jag har makten att göra vad jag vill av mitt liv. Och jag tänker skärpa till mig och uppskatta och njuta av saker och ting. Jag vill inte sitta där en dag och ångra allt jag aldrig gjorde. Jag vill kunna berätta om allt jag faktiskt gjort, allt jag vågat och alla som kantat min väg. För att de förtjänat att göra det. Och för att de också lärt sig att uppskatta livet istället för att klaga mer än rättfärdigat. Det finns många som har det så mycket värre. Det får vara jobbigt ibland, ett tag, men sen får man rycka upp sig igen! Det låter klyschigt, men det är sant. Som så många klyschor faktiskt är. Sanna.
Nog med tankar för ikväll. Speciellt från mig som aldrig tänker. ;)
/Jenitz
